– Det är jätteviktigt att man korrekt lyckas bestämma arter, säger Malin Strand. Och det tycker jag framför allt för att man ska få ett mått på den biologiska mångfalden.

Malin Strand är samordnare, och till viss del författare, av de marina National­nyckelvolymerna. Hon arbetar mestadels på Tjärnö marinbiologiska laboratorium söder om Kosterhavets marina nationalpark, men är anställd av redaktionen för Nationalnyckeln. Förra året kom boken om slemmaskar och stjärnmaskar – Malins specialområde. Den innebar inte bara att översätta hennes vetenskapliga forskning till populärvetenskapliga och folkliga texter, utan även att ställas inför problemet med obestämbara och hybridiserande arter.

Tillsammans med vetenskapsillustratören Helena Samuelsson är hon nu i full färd med att färdigställa Nationalnyckeln Tagghudingar–svalgsträngsdjur, den fjärde Nationalnyckeln om marina djur.

– Jämfört med slemmaskarna är tagghudingar enklare. Om man begränsar det till Sverige kan man oftast lätt bestämma åtminstone familj- eller släkttillhörighet. I alla fall nu sedan vi rett ut hur det hänger ihop. När vi började med den här volymen kollade vi igenom listor med arter som möjligen förekommit i svenska vatten, och till slut hade vi 130 olika namn … Så småningom visade det sig att någon art delats upp i två, några andra hade vid närmre kontroll inte påträffats, och vi hittade även arter som antagligen hybridiserar, säger Malin, men verkar ändå gilla det svåra läget.

För det är något att bita i: Hur ska man kunna artbestämma djur som ter sig olika varje gång man tittar på dem?

– På ett ställe i boken om slemmaskar var vi tvungna att konstatera att: de här arterna ser vi ingen skillnad på, mer än genom DNA. De arterna har vi med som ett släkte och så har vi skrivit en liten text om prob­lematiken kring dem. På samma sätt har vi i Tagghudingar–svalgsträngsdjur beskrivit att vissa arter kan hybridisera och då vara omöjliga att artbestämma, säger Malin.

Tagghudingar är en stam av djur som karaktäriseras av att de har kalkskelett och slangfotsystem – ett slags kärlsystem med fötter som sticker ut från kroppen. I Sverige finns tagghudingar i klasserna liljestjärnor, ormstjärnor, sjöstjärnor, sjöborrar och sjögurkor. I den kommande volymen ska även de få svenska arterna av svalgsträngsdjur tas med. Här har man fått gå långt upp i systematiken och klumpa ihop två djurstammar (fylan), med ingående klasser, ordningar, familjer, släkten och arter, till en volym.

Detta som stor kontrast till exempelvis blomflugevolymerna som enbart representerar en familj (inom ordningen tvåvingar, klassen insekter, stammen leddjur).

– För de flesta är biologisk mångfald kopplat till många insekter eller fåglar. I fallen med de marina djuren är det också ett konceptuellt problem som vi, i och med Nationalnyckeln, stångas med hela tiden: folk har ju ingen aning om vad ett fylum är men man vill ändå att de ska förstå hur fundamentalt olika eller lika djur kan vara.

Som exempel på detta kan man ta att det nästan hade varit möjligt att ha människa och sjöstjärnor i samma volym. Både tagghudingarna och ryggsträngsdjuren tillhör nämligen deuterostomierna, och på den grenen (överstammen) i systematiken är vi inte så många grupper.

– Det är tagghudingar, svalgsträngsdjur och ryggsträngsdjur [dit däggdjuren hör] som är deuterostomier, alla andra djur är protostomier – det är en väldigt markant skillnad i djurriket som handlar om hur äggen klyvs efter befruktningen vilket har betydelse för hur fostret utvecklas, säger Malin och forsätter:

– Sådant är ju väldigt intressant och det vill man ju gärna berätta. Men det är inte lätt, för samtidigt som man måste försöka förkorta och dra ut det viktiga så att även folk som inte har några förkunskaper ska förstå, så vill man inte förenkla för mycket. Att göra den här typen av ”översättningar” är det absolut svåraste när jag skriver texter till böckerna men jag tycker ändå vi har lyckats bra i de böcker som hittills kommit.

I Tjärnölaboratoriet finns akvarier som representerar alla svenska bottentyper. Där lever alltifrån ålgräs och polyper av öronmanet till jättehummer och haj. Det finns även ett klappakvarium där besökare kan känna på djuren. Tagghudingarna är ofta väldigt långsamma djur, de gör sig bra i ett klappakvarium där man kan komma dem nära på ett sätt som annars är omöjligt med dessa havsbottendjur.

En liten havsborstmask simmar snabbt förbi och några spindelkräftor går åt sidan när Malin sticker ner handen i vattnet. Även dessa djurgrupper ska få en Nationalnyckel inom en ganska snar framtid – Malin jobbar med dem också. Hon visar hur en röd sjögurka har börjat gå längs med ena akvarieväggen, hur man kan se tentaklerna och slangfötterna.

– De är ju roliga, säger Malin, plockar upp en annan röd sjögurka och börjar plocka med den.

Efter en stund är den alldeles hård till skillnad från de andra slemmigt mjuka gurkorna i akvariet.

– Alla sjögurkor byggs upp av så kallad föränderlig bindväv som gör att de kan bli väldigt hårda eller nästan rinnande. Speciellt när de blir störda eller hotade, då händer något med bindväven. Varför vet vi inte, det är ännu inte helt utforskat. Den röda sjögurkan blir hård, andra arter gör tvärtom, de kan till och med börja rinna genom fingrarna om man tar i dem.

Det är mycket med tagghudingarna som är fascinerande: de har föränderlig bindväv, kan generera nya kroppsdelar och så är de sprungna ur samma evolutionsgren som människan. En del sjöstjärnor kan vända ut och in på sin magsäck och vissa sjögurkor kan som försvar spy upp delar av tarmen.

– Jo, det är sant. Jag vet inte, men man kan tänka sig, att sjögurkorna lämnar en del av tarmen så att djuret som attackerar äter tarmen istället, och sjögurkan själv kan krypa iväg. Tarmen kan sedan lätt återbildas. Fast de är ju inte direkt snabba djur … Är det en stor fisk som attackerar fungerar nog inte den strategin, säger Malin och tycker nog själv att historien är lite häpnadsväckande, speciellt eftersom anledningen till tarmspyan ännu inte är utforskad.

Den mångfald av minimala och enorma väsen som ryms under ytan är än så länge ganska okänd. Slemmaskar, sjögurkor, sjöpungar och ollonmaskar – genom Nationalnyckeln får de underliga djuren sin upprättelse.

____

Röd sjögurka Stichopus tremulus

18 meter ner i havet och djupare lever den blinda tagg­hudingen röd sjögurka. Den är sedimentätare och andas med en vattenlunga. Till skillnad från många andra tagghudingar har sjögurkan fram och bak. Man kan äta vissa delar av kroppsväggen, men det ska enligt utsago inte smaka särskilt gott.