De två kvinnorna tittar fundersamt på varandra.

– Jeg tror ikke vi har sett vann siden før Besseggen, säger den ena. Den andra instämmer.

Före Besseggen. Vi försöker kalkylera, hur lång tid kan det ta? Solen bränner från himlen. Det är mitt på dagen och vi är på omkring 1 300 meters höjd. Mellan oss och vattnet ligger en topp på 1 743 meter som vi måste över och sedan kommer Besseggen – den smala ryggen som är så brant att vi kommer att behöva klättra ner för den.

Kvinnorna vi mött uppskattar att det har tagit dem en och en halv timme att ta sig upp för Besseggen och hit. Vi, som har med oss tält, kanske får räkna med två timmar. Men det borde gå bra. Vi har bara två deciliter vatten men till och med jag, som vanligtvis häver i mig vatten i sådan här värme, vet att jag klarar mig ganska länge om jag måste. Tyvärr är det inte vårt enda problem. Hungern har redan börjat komma krypande och vi bär bara torkad mat som vi behöver vatten till, kompletterat med knäckebröd och choklad. Men hellre gå törstiga ett par timmar än att gå tillbaka och streta samma väg uppför en gång till, det är Sami och jag överens om.

Det bär vidare uppför. Ser det inte ut som att toppen kommer strax efter den här stigningen? Det är en av de sista dagarna i augusti och när vi åkte från Sverige mot norska Jotunheimen lovade väderprognosen regn varje dag. Nu går vi i gassande sol.

Toppen var inte bakom nästa stigning. Vi tar paus, tar två chokladbitar var. Mer än så vill vi inte ta åt gången, det ökar törsten för mycket. ”Vi måste tänka på att det går mycket uppför. En bit upp kommer vattnet att försvinna.” Samis ord från imorse gör sig retfullt påminda. Vi visste ju. Ändå gick vi förbi den sista bäcken med bara en skvätt vatten kvar i den ena flaskan. Men det ordnar sig – jag tror att det är toppen vi ser.

Nedanför oss skimrar den långsmala sjön Gjende i grönt men här uppe breder en enorm stenöken ut sig. Och jag vet ju att det är så lätt att bli lurad. Inte heller den här gången är det toppen jag har sett. Det kommer en stigning till. Och en till. Jag vet inte hur många gånger det kommer en till. Och när toppen väl kommer har vi nästan halva sträckan kvar.

Vi sätter oss vid det väldiga stenröset som markerar den högsta punkten, bryter vårt knäckebröd och delar vårt sista vatten. Solen har gått i moln och fjällvinden piskar våra bara händer med isande regndroppar. De sista av dem som tagit båten till mitten av Gjende för en dagstur över Besseggen passerar oss. Vi befinner oss inte längre på en vältrafikerad vandringsled utan ensamma bland de bistra men fridfulla bergen. Av den solvarma svetten i våra kläder återstår bara kall väta. Men någonstans porlar den bäck vi längtar efter. Vi måste vidare.

Den mest spektakulära delen av vår vandring – själva Besseggen – kommer att passera förbi i ett hungertöcken. Besviket kommer vi att inse att vi måste fortsätta ännu en bit sedan vi kommit ner för eggen. Först två timmar efter vår rast på toppen kommer vi att komma fram till en smal fåra med rinnande vatten. Vi kommer att släppa ner ryggsäckarna på marken för att inte lyfta upp dem på ryggen mer den dagen. Vi ska tälta exakt där. Medan Sami värmer sig i sovsäcken och förtvivlar över sina ömma fötter kommer jag att laga mat och slå upp tält ensam – allt med en energi som jag bara kan uppbåda eftersom jag har bestämt att det inte finns något annat alternativ än att njuta.