Boklus/bokmal Liposcelis

Har du någonsin undrat varifrån ord som bokmal och läslus kommer? Svaret är att det är boklössen (som tidigare kallades bokmalar) som har gett upphov till begreppen. De är egentligen inga löss utan ett släkte stövsländor. De är 1,5–2 millimeter långa och har bara små oanvändbara stumpar till vingar. Boklöss påträffas ofta mellan papper i boksamlingar och arkiv. De äter inte själva pappret utan bara limmet i till exempel bokryggar. Deras främsta föda är mögel. Om man hittar många boklöss bland sina böcker förvaras de troligen för fuktigt.

Trots att de är så små kan boklössen göra tickande ljud, som är hörbara för människor, genom att de dunkar bakkropparna mot underlag som ger resonans. Både hanar och honor frambringar dessa ljud som lockläten. Linné skrev såhär om fenomenet: ”Böcker och Bräder hafva ock sina egna Löss, hvilka då de komma i et maskstungit Bräde eller hål, sitta de där och knäppa, som et litet urverk. Kärringar och barn, som höra det, mena det vara tomtgubbar eller vettar.”

Bokoxe Dorcus parallelipipedus

Bokoxen, som även kallas liten ekoxe, blir 19–32 millimeter lång. Larverna utvecklas i multnande lövträd. Trots att namnet skulle kunna antyda att bokoxen är beläst är den inte känd för att ha hög intelligens, snarare tvärtom. I boken Skalbaggar i färg av Lyneborg och Coulianos avslutas avsnittet om bokoxen med konstaterandet: ”De är rätt tröga djur.”

Bokmask

Bokmaskar är egentligen inte maskar utan larver av skalbaggsfamiljen trägnagare. Begreppet bokmask inkluderar helt enkelt de larver som äter papper. Larverna behöver hög luftfuktighet och därför är det numera ovanligt att de angriper böcker, men om böckerna under en längre tid får stå orörda i källare eller på vindar, kan det hända att bokmaskarna sätter tänderna i dem. Det som anses normalt för tvåbenta bokslukare – att börja från början av en bok och sluka den sida för sida – är inget för bokmaskarna. De mumsar i sig valda delar av boken i en helt annan ordning än författaren tänkt sig. Resultatet blir sidor fulla av hål, som tillsammans bildar gångar.

Att bokmaskar och andra trägnagarlarver kan livnära sig på trämaterial – de kan faktiskt överleva på ren cellulosa – beror på att de har jästsvampar som lever i kolonier på deras tarmväggar. Svamparna bryter ner cellulosan till sockerarter som larverna kan smälta. Dessutom tar jästsvamparna upp kväve ur luften och ger larverna både det tillskott av kväve och av vitaminer som de behöver.

Bokskorpion Chelifer cancroides

Bokskorpionen är boklusens värsta fiende. När boklusen sitter och äter boklim i godan ro kan bokskorpionen oväntat dyka upp och gripa tag i den med sina klor. Giftet från giftkörtlarna i spetsen på klorna dödar ögonblickligen lusen. I förhållande till sin storlek har bokskorpionen ett starkt gift som på stört kan döda djur större än dem själva.

Bokskorpionen är ett spindeldjur, närmare bestämt en sorts klokrypare, som är 3–4 millimeter lång. Till utseendet liknar den faktiskt en minimal skorpion, men till skillnad från en äkta skorpion har den ingen lång svans med giftgadd. Bokskorpionen jagar, förutom boklöss, bland annat kvalster, hoppstjärtar och dammlöss. Dess klor används dock inte bara vid jakt utan är också försedda med känselhår, som är bokskorpionens främsta medel för att få information om omvärlden.

Bokskorpioner trivs också i avfallshögar, där de bland annat lever av flugägg och fluglarver. Vuxna flugor är för stora för att vara möjliga byten, men det hindrar inte bokskorpionerna från att utnyttja dem för sina egna syften. När de får tillfälle kan de klänga sig fast på en fluga och på så sätt få skjuts till andra sophögar.

Som föregångare inom miljövänliga transportsätt och som böckernas trogna beskyddare försvarar bokskorpionen väl sin plats som symbol för Fältbiologernas förlag.