Mannen är överlägsen kvinnan intellektuellt. Han står närmare kulturen, har ett mycket mer ratio­nellt, objektivt förhållningssätt till naturen och är därför den som är bäst lämpad att förvalta den. Naturen bör domesticeras och kvinnan kontrolleras. Det ansåg Aristoteles, antikens stora tänkare, vars idéer har präglat den västerländska tanketraditionen in i våra dagar.

Under sjuttiotalet dök resonemanget om mannens dominans över kvinnan och naturen upp i en ny skepnad, då eko­feminismen myntades som begrepp. En av dess företrädare, Sherry B. Ortner, skrev att kvinnan i alla tider och samhällen har blivit förtryckt av mannen och att kvinnan blivit sammanlänkad med naturen, som underordnats människans kultur. Idag är nya klimatrön på tapeten nästan dagligen, men de kombineras sällan med genusperspektiv.

Kajsa Lindquist har länge varit intresserad av både miljö och feminism och bestämde sig för att undersöka sambanden. Genom Miljöförbundet Jordens vänner lanserade hon boken Har klimatet ett kön? som lättfattligt sammanställer de rapporter som under de senaste åren berört genus och klimatforskning.

– Kvinnor globalt sett har sämre ekonomi, lägre status och mindre möjlighet att förändra sin situation. Ju mer utsatt satt man är ekonomiskt, desto allvarligare drabbas man i en katastrofsituation, berättar Kajsa.

I mitten på nittiotalet tillföll endast en tiondel av världens inkomster och mindre än en procent av all egendom kvinnor, enligt boken Gender and Environment av Susan Buckingham. Lägre social status och mindre ekonomiska tillgångar gör att kvinnor både hör till de mest utsatta för miljöproblemen och dessutom de med minst makt att påverka dem. Tänk till exempel på följande frågor med globalt perspektiv: Vilka är det som i störst utsträckning kan köpa och äga bilar? Vilka är det som har den sociala förmånen att köra dem? Vilka drabbas av konsekvenserna av tillverkningen, luftföroreningarna och den ökande växthuseffekten, som bilarna bidrar till?

Även i miljörörelser världen över utgörs en stor majoritet av de aktiva på gräsrotsnivå av kvinnor, medan de i toppen med beslutsmakt oftare är män. Liksom i andra maktperspektiv på klimatfrågan, som nord–syd-förhållandet, bör de som står närmast problemen få ha en giltig röst i debatten. FN skrev i Agenda 21 från 1992, att länderna bör lyfta fram och gynna kvinnors deltagande och öka deras tillgång till ledarpositioner i miljörelaterade beslutsorgan. En framgång. Det är dock knappast kvinnors rätt till mäns sociala förmåner som främjar miljön, utan snarare mäns anpassning till kvinnors standard. Flera aktuella svenska rapporter beskriver att män förbrukar mer energi, speciellt på transporter, äter mer kött och står för en större andel av konsumtionen än kvinnor. Kvinnor säger sig dessutom vara mer benägna att ändra på sin livsstil för miljöns skull. Kajsa understryker dock att man får passa sig för att göra grova generaliseringar utifrån sådan här statistik, eftersom det är ett strukturellt problem.

I rapporten Har klimatet ett kön? nämns exempel på när jämställdhetsarbete och kunskapsutjämning fått direkt positivt genomslag. 1998 drabbades Honduras av en stor orkan som tog 6 500 människoliv. På orten La Masica rapporterades dock inga dödsfall. Där hade man bedrivit utbildning i katastrofhantering där även kurser i jämställdhet hade ingått. Detta gjorde att kvinnor delgavs information och uppgifter, och spelade en viktig roll i evakueringsarbetet.

Richard Langlais har jobbat för forskningscentret Nordregio med att ta reda på hur klimatarbetet ute i Sveriges alla kommuner går till. Projektgruppen sökte efter kommuner som jobbar aktivt med både ”midigation” och ”adaptation”, det vill säga att de både försöker begränsa sin klimatpåverkan och samtidigt anpassa kommunen till framtida klimatförändringar. Han noterade ett samband mellan de kommuner som var progressiva och vilka som var miljö­ansvariga i dem. 

– Syftet var aldrig att hitta ett genusperspektiv, det kom fram först när vi fått resultat, säger Richard.

Undersökningen utgick från ett ”medborgarperspektiv”. De ringde till växeln och bad att få prata med den som bäst kunde beskriva kommunens klimatarbete, utan antagande om att det fanns någon, eller att kommunen hade någon arbetsplan. Första ”filtret” var hur växeln reagerade. I små kommuner var det den som råkade sitta närmast telefonen. Richard berättar att många av de män som svarade ofta sa saker i stil med ”Va? Klimatet? Vi har egna problem” eller ”Vi är en liten kommun, långt från Stockholm”. De kvinnor som svarade hade i större utsträckning koll på många projekt: ”Vi uppdaterar barnens mat i skolan så att den blir mer lokalproducerad” och ”Vi har fixat alternativt bränsle till bilparken”.

Han funderar och fortsätter:

– Under arbetets gång var detta mest en iakttagelse, men det bildade ett mönster som var svårt att förbise. Efter det har jag och en doktorand försökt att förstå vad man kan lära sig genom att anta ett genusperspektiv. Det vi sökte efter i vår undersökning var handlingsplaner som kombinerade förebyggande metoder och klimatanpassning. Vi kunde inte finna några kommuner som har utvecklat ett så avancerat synsätt på klimatarbete som inte också hade hög andel kvinnor i beslutsposition. Vi kan inte påstå att det är på grund av kvinnorna som kommuner driver klimatfrågan. Men vi har inte funnit liknande fall utan kvinnor.

Men varför skulle kvinnor bry sig mer om miljöfrågor? Richard tror att sambandet mellan vardag och större frågor är viktig.

– Könsfördelningen av direkt och daglig familjeskötsel spelar fortfarande roll för synen på sådana här frågor, men det är mest mina spekulationer. Sverige har störst andel kvinnor på miljörelaterade poster i Norden, förmodligen även i världen. Vi är dessutom ett av få länder i världen som till exempel har pappaledighet. Jag har presenterat genusperspektiv på den här undersökningen i länder som Italien, där sådana perspektiv är väldigt långt bort. Här finns en stor jämställdhetssträvan. Om kvinnor och män delar på allt och är helt jämställda: Var hamnar vi? Där tror jag vi kan hitta kärnan till ett hållbart miljöperspektiv!

Varken Richard Langlais, till vardags forskare och universitetslektor, eller Kajsa Lindquist, som nu jobbar för Airclim (miljö­organisationernas klimatsekretariat), anser dock att det är antalet kvinnor i ledningar som kommer att göra skillnad för vår planets framtid.

– Såklart är världens befolkning bättre representerad av hälften kvinnor, men det är inte så enkelt som att kvinnor får samma roller som män. Så länge det är samma system spelar det ingen roll för vilka frågor som drivs, menar Kajsa.

På frågan om rådande klimatförhandlingar i Sydafrika påverkas av att det mest är män som leder diskussionerna, svarar Richard:

– Idag tror jag inte att kvinnliga statshuvuden skiljer sig särskilt mycket från manliga. Förändringen ligger i sättet att forma ett samhälle, så att de som leder det inte tvingas in i samma mall. Kvinnliga chefer idag spelar samma spel som alla andra. Det är makt som påverkar.

Fältbiologernas Göteborgsklubb har i flera år gått med i internationella kvinnodagens demonstrationståg under banderollen ”Feministiska fältbiologer”. Emelie Lindquist var en av dem som var med och skapade banderollen.

– Vi var många fältbiologer som var feminister och vi tyckte att det skulle synas i demonstrationståget, berättar hon.

Vid ett diskussionspass kring jämställdhet på Fältbiologernas Ölandsläger 2009 framkom att många i föreningen tyckte att ”feminism” kändes som ett laddat begrepp och hellre ville använda sig av andra ord i beskrivningen av föreningen. Emelie tycker att det är svårt att jobba med en sådan rättvisefråga som miljö, utan att vara överens om kvinnors och mäns lika värde. Samtidigt anser hon att det är viktigt att det i en demokratisk förening pågår en diskussion kring hur man vill profilera sig.

Så varför nämns inte genus eller feminism i Fältbiologernas miljöpolitiska plattform eller jämställdhetsplan?

– Jag tycker nog att jämställdhetsplanen förmedlar föreningens syn på dessa frågor tydligt ändå. Det finns en värdegrund som handlar om att alla har rätt att ta samma plats oavsett hur man är. Att ta plats som kvinna eller man är en aspekt, en annan kan vara bakgrund eller sexualitet. Jag upplever det som att värderingarna finns, även om man använder sig av andra ord än just genus och feminism, säger Emelie.

Kajsa Lindquist, som också har varit fältbiolog, tycker att en miljöorganisation som kallar sig feministisk uttrycker en skarpare maktanalys, eftersom det medför en grupp grundläggande viktiga värderingar och insikter.

– När jag gick med under mitten av 90-talet var det mest killar med i Fältbiologerna och årsmötet bestod av plenumdiskussioner.

Att diskutera i plenum innebär att man debatterar varje fråga i den stora mötessalen innan röstning. Det blir lätt en mötesform som bara låter dem med mycket självförtroende och mötesvana komma till tals. Kajsa berättar vidare:

– Några personer genomförde ett jämställdhetsprojekt i Fältbiologerna genom LSU (Landsrådet för Sveriges ungdomsorganisationer) och införde rundor, mickträning och jämställdhetspass på årsmötet för att utjämna. Då var det mycket diskussion i föreningen!

Idag har årsmötena diskussionspass i små grupper, så att fler lättare kan göra sig hörda och själva röstningen i plenum kan gå snabbare.

Hur bör man gå till väga när man etablerat ett genusperspektiv på miljöproblemen? I fråga om resurser och privilegier blir det tydligt att jämställdhet är en rättvisefråga, men kan det ligga något mer i föreställningar om genusbaserat beteende som för oss närmare ett hållbart tänkande?

Om det är kvinnligt att tänka omvårdande eller översiktligt och i förlängningen på miljö, så finns det en vinst i samhället med att vi kommer bort från ett gammalt, undermedvetet tankemanér som värderar kvinnligt mindre. Liksom att olika egenskaper överhuvudtaget anses vara kvinnliga eller manliga.

___

Vad är feminism och vad är genus?

FEMINISM handlar om att inse att det som är traditionellt manligt premieras i samhället och att försöka motverka det till förmån för jämställdhet och likabehandling. Dessa strukturer kan verka undermedvetet och vara knepiga att sätta fingret på, men öppnar man ögonen blir det tydligt att särbehandlingen börjar redan på BB och att till exempel traditionellt kvinnliga yrken är lägre avlönade, att det sitter fler män i styrelser och ledningar eller att det är killar som får mest utrymme i korridoren på en högstadieskola. Detta är i Sverige idag. Lägger man dessutom till ett historiskt eller globalt perspektiv blir det ännu mer tydligt. I många länder är kvinnor enligt lag underordnade sina män, som till och med kan bestämma vart de får gå.

GENUS är ett ord som man använder när man talar om socialt skapade könsegenskaper, till skillnad från ordet ”kön” om avser de rent biologiska. Till exempel är kvinnor generellt kortare än män. Därför är det orättvist om en ryggsäckstillverkare alltid utgår från män när de designar längden på axelremmar. Inte särskilt svårt att diskutera. Om man däremot pratar om kvinnligt och manligt beteende kan det låta som att det är något konstant, något biologiskt. Men det vi kan betrakta som ”manligt” eller ”kvinnligt” är kulturellt konstruerat, eftersom samhället länge har gett män och kvinnor olika mycket utrymme inom olika områden. På de flesta stora sommarfestivalerna i Sverige är bara en femtedel av artisterna kvinnor. Är det då en manlig, biologisk egenskap att vara bra på att spela gitarr eller kan det finnas någon kulturell förklaring?