– Hela det här projektet är som en jättestor hyllning till den biologiska mångfalden, säger Karin Herlitz. Hon är just nu fackredaktör och projektledare för den del av Nationalnyckeln som ska innehålla alla Sveriges tagghudingar och svalgsträngsdjur.

– Böckerna ger en väldigt påtaglig bild av hur otroligt många arter det finns. Ta en sådan sak som att det har kommit två hela volymer om blomflugor, en insektsgrupp som de flesta trodde att det bara fanns några få olika arter av.

Innan Karin tog över som projektledare för tagghudingsboken var hon ansvarig för den om slemmaskar och stjärnmaskar som kom ut 2010. Slemmaskar var en av alla dåligt kända grupper och hon tar den som ett exempel på hur Nationalnyckeln fyller vita kunskapsfält hos folk. Karin berättar om havsforskningslaboratoriet på Tjärnö, där de har sett att studenterna börjat lägga märke till slemmaskarna när de är ute och gör bottenskrap under sina kurser. Det som förr i bästa fall plockades ur som ”slemmask” kan man nu sortera upp och artbestämma.

– Böckerna öppnar nya världar som folk inte visste om att de fanns, säger Karin. Ett annat bra exempel är stövsländorna. Stövsländor kan man hitta lite överallt, i parker eller hemma i sin trädgård, och när vi presenterade en metod för hur man kan banka i träd och samla in dem i paraplyer fick folk plötsligt ett verktyg till att börja hitta dem. Vi kan se det tydligt på Artportalen, varje gång det lanseras en ny bok så ökar rapporteringen om den gruppen där.

Den effekten är precis vad Ulf Gärdenfors hoppas på. Han är bekymrad över att artkunskapen överlag blir allt sämre.

– Det är ett stort problem att det är så få som kan arter, konstaterar han. Bristen på experter var ett av de främsta skälen till att vi drog igång det här projektet. Om man inte kan skilja på arter kan man inte forska om eller ta hänsyn till dem. Och vet man inte vilka arter som finns märker man inte heller om några försvinner.

Han fortsätter med att resonera kring att många av dem som sitter i ledande positioner på till exempel statliga myndigheter idag faktiskt är gamla fältbiologer. För 30 år sedan var ju Fältbiologerna jättestora. Även om de personerna inte är experter på allt kan de i alla fall känslomässigt förstå att det inte är bra när det händer något med naturen.

– Det är få av dagens ungdomar som lär sig läsa naturen, och som kan se och förstå att det gör någonting när det händer saker, säger Ulf. Jag hoppas att Nationalnyckeln kan bidra till att öka intresset. Barn upp till 10 års ålder är ju till exempel ofta intresserade av småkryp, tänk om böckerna stod i alla hem och inspirerade dem att ta reda på mer!

Det var i november 1999 som Ulf Gärdenfors, som jobbade på Artdatabanken, och Fredrik Ronquist, som är professor i entomologi, började diskutera idén till ett bokverk innefattande alla Sveriges djur och växter. De satte igång att skissa på ett projekt som skulle innehålla att ta reda på vilka arter som finns i Sverige, visa hur man skiljer dem åt och presentera alltihop populär­vetenskapligt.

– Det gick som på räls kan man säga, konstaterar Ulf när han ska berätta hur de lyckades sälja in det smått vansinniga projektet, att beskriva alla Sveriges arter, till politikerna.

– Vi satsade framför allt på dåvarande miljöministern Kjell Larsson och på Miljöpartiet som hade en vågmästarställning i Riksdagen.

Under Flora- och faunavårdskonferensen, som årligen anordnas i Uppsala, fick de Kjell Larsson att på stående fot, inför närmare 500 åhörare, säga att han tyckte att en Nationalnyckel till Sveriges flora och fauna var en bra idé.

– Vi planerade att klara det på 20 år, säger Ulf, men erkänner samtidigt att det var en aning naivt. Varje volym kräver ett oerhört stort arbete och efter 10 år har 13 av det som från början var tänkt att bli 100 volymer kommit ut.

Ulf Gärdenfors är nu chef för forskningsdelen av Svenska artprojektet. De har ett tydligt mål: att kartlägga alla Sveriges arter.

– En ganska stor del av pengarna vi får lyser vi ut till forskare runt om i landet. De får själva ansöka om pengar för att till exempel reda ut en okänd svampgrupp, berättar han. På Artdatabankens hemsida har de sin prioriteringslista. De grupper som man vet minst om prioriteras högst och 2011 har de beviljat anslag till forskning om bland annat glattsteklar, stenmaskar, orangelavar och gödsellevande sporsäcksvampar.

Ulf är inte den typen som tar till stora ord när han pratar, men han ser i alla fall väldigt nöjd ut när han berättar om den resultatsammanställning av Svenska artprojektet som just blivit klar.

– Så här långt är resultaten smått fantastiska. Vi har hittat 2 500 arter som är nya för Sverige, varav närmare 900 är helt nya för vetenskapen. Dessutom har det publicerats 250 vetenskapliga artiklar inom projektet.

Två stora inventeringar har dragits igång av Svenska artprojektet. Det är dels Malaisefälleprojektet, inom vilket oerhörda mängder insekter fångats in i en speciell typ av fällor runt om i hela landet, dels en marin inventering av Västerhavet.

Ulf berättar att det har hittats nya arter i de flesta grupperna som hittills undersökts. Men de allra flesta nya arterna har hittats inom den stora gruppen puckelflugor. De är egentligen väldigt vanliga men det har inte funnits någon expert tidigare. Man har också hittat många nya myggor, framför allt svampmyggor.

– Det finns inget annat land i världen som har beskrivit alla sina arter på ett så ambitiöst sätt som vi gör nu, konstaterar Ulf. Men några är på gång. I Australien vill de göra något liknande, fast de har så otroligt många arter att det kommer att ta mycket lång tid, och vi samarbetar med norrmännen som också har startat ett artprojekt.

När han får frågan hur det är att jobba med sin egen storartade idé som man mot alla odds lyckats driva igenom börjar Ulf leta vid sitt skrivbord.

– Jo, visst är det fantastiskt, säger han, men det är en stor utmaning att få allt i hamn … Jag hade en liten devis här på väggen förut. Den försvann nog när jag bytte rum. Det stod i alla fall: ”Goda idéer urartar snart till hårt arbete”.

I Artdatabankens hus vid Sveriges lantbruksuniversitet i Uppsala sitter också de flesta av de 25 personer som jobbar med själva Nationalnyckeln. På väggen i korridoren hänger en stor kalender som sträcker sig från 2011 till 2014. Den är full med post-it-lappar i olika färger som handlar om när korrektur ska vara klar, bilder fixade och layouten satt på plats. På översta raden står Bronsmalar–rullvingemalar kvar, utgivning den 19/9, 2011. Längst ner finns Sordariomycetes med planerad utgivning sommaren 2014. Det blir den första volymen om svampar och Roger Andersson har just tagit över som projektledare.

– Så här ser de ut, säger han och plockar fram en murken träbit med små bruna svampkuddar. Det finns ungefär 800 olika arter i den här gruppen.

Rogers små svampar är en tydlig illustration av ett dilemma som de tampas med på Nationalnyckeln. Grundambitionen är att alla Sveriges arter ska bli beskrivna med text och bild.

– Det här är första volymen där vi ställs inför problemet att vi inte kan ha med alla arter. Kanske kan vi få in 400 i boken, säger Roger och låter lite besviken.

– För alla som inte är experter så är många av arterna ändå för svåra att artbestämma, och det kommer i alla fall att finnas med en lista med namn på alla arterna, så att den som är intresserad kan försöka leta vidare i annan litteratur.

Roger Andersson och Karin Herlitz är båda biologer men de är inte experter på vare sig svampar eller tagghudingar. Som projektledare ser de sig mer som representanter för läsarna. Deras jobb är att tillgängliggöra den kunskap som finns utspridd i vetenskaplig litteratur eller i huvuden på forskare. Ambitionen med böckerna är att de ska vara fungerande redskap för experter, samtidigt som de ska vara populärvetenskapliga och förståeliga även för de som inte är det.

– Att Nationalnyckeln tilltalar fler än bara biologer tror jag beror på att det inte bara handlar om naturvård, säger Karin. Böckerna är estetiska med ett fantastiskt bildmaterial. Och hela tanken med det här projektet – att man tar sig tid att gå in på små, små detaljer – är också helt annorlunda mot det mesta i dagens samhälle.

Karin beskriver hur de i slutskedet av en bok alltid måste skaka av sig oron över om de verkligen fått med tillräckligt nu, och bestämma sig för att vara nöjda med det material de har.

– Böckerna kan ju bara presentera kunskap som faktiskt finns, så det är ett slags ögonblicksbild de ger, förklarar Karin och tillägger att visst är det spännande att det finns mer att upptäcka!

– Det är klart, när det hittas en ny art just när vi kommit ut med en bok känns det alltid lite deppigt att den inte kom med. Men så rättar hon sig snabbt och konstaterar att det är helt fel tänk:

– Ett nytt artfynd är ju i själva verket något att jubla över!

___

Ordning och redan bland organismerna

Systematik och taxonomi är de områden inom biologin som handlar om att beskriva, namnge och klassificera olika organismer. Inom systematiken eftersträvas en naturlig klassifikation, det vill säga en indelning efter organismernas släktskapsförhållanden, eller annorlunda uttryckt, deras evolutionära historia.

Som systematiker för man samman arter till större, praktiskt hanterbara, grupper för att på ett så överskådligt sätt som möjligt hålla ordning på alla arter och tydliggöra hur de hänger ihop med varandra. Det finns inga klart fastställda definitioner av grupperingar som fylum, klass och familj, utan forskare har ofta olika åsikter om hur indelningen ska göras på bästa sätt. Det man är överens om är att indelningen ska spegla arternas verkliga släktskap.

Bilden visar den grundstruktur som Nationalnyckeln bestämt sig för att använda. Den läses inifrån den första stora grupperingen riken och vidare ut till en allt mer detaljerad indelning. På bilden finns inte alla nivåer med, varje gren leder bara så långt ut i systemet som är lämpligt för dess funktion att dela in alla Sveriges arter i lagom tjocka böcker.

Här visar en insekt, tagghuding och mossa exempel på fullständig systematisk indelning. I Nationalnyckeln finns en mer utförlig beskrivning av hur det funkar.