Ett gäng ungdomar står i en skogsdunge med sina ansikten upptryckta mot ett träd. Fältbiologerna har ordnat en lavkurs i Kinnarumma och nördfaktorn är hög. Vi tittar, tänker och drömmer enbart om lavar. Av tio deltagare är sju tjejer, inget ovanligt i fältbiologsammanhang men antagligen något som gemene man inte förväntar sig.

Att nörda på obskyra saker brukar oftast vara förknippat med killar. Vi får bilden reproducerad i allt från populärkultur till dagspress, vare sig det rör sig om den klassiska underdogen med stora glasögon och hög byxmidja eller forskaren i välpressad kostym. Veckan efter kursen publicerar Borås Tidningar ett reportage om oss. Att det överhuvudtaget fanns tjejer på plats framgår varken i bild eller text. Chansen att nyansera bilden av nörden går förlorad.

Några månader senare plockar jag upp det senaste numret av läsemagasinet Filter. Omslaget pryds av en man med kikare. Reportaget Att jaga i flock sträcker sig över tolv sidor och är ambitiöst i sitt försök att skildra fågelskådning som något annat än en lustig hobby bland torra ornitologer. Här vill man visa upp en seriös och respektabel sysselsättning där deltagarna är långt ifrån myspysiga pensionärer med kaffetermos. Vi får möta sju män som tillsammans reser till Öland för att umgås, dricka whisky och skåda fågel. Här har man försökt nyansera bilden av nörden, men på ett helt annat sätt.

– Det är ett snett urval, journalisten var ju ute efter en historia snarare än att få ett demografiskt utsnitt, säger Andy Hultberg, en av de skådare som man får följa i artikeln.

Till vardags jobbar han som musiklärare i Kungsbacka och skådar mest i sitt närområde. Med familjelivets begränsningar och en ökat miljömedvetehet i bakhuvudet är det bara några gånger om året som det blir längre turer. Bland annat den som beskrivs i Filter.

– Det är helt klart herrklubbsvarning på våra resor, vilket ju inte är representativt om man pratar generellt om fågelskådning, säger han och tycker det är tråkigt att inga kvinnor nämns i artikeln.

Men för honom finns det ändå ett stort värde i texten.

– Vi är många som känner ett behov av att dementera bilden av fågelskådare som enbart asociala, skäggiga nördar och bli av med det här löjets skimmer.

Till skillnad från min egen önskan, att som tjej bli inkluderad i bilden av den nördiga fågelskådaren, vill de etablerade skådarna distansera sig från denna bild. Alla har vi dock samma syfte – att bli respekterade för vårt intresse och vår kompetens.

En annan som försökt förnya bilden av fågelskådaren är Tove Eriksson. Hon var länge aktiv fältbiolog och i början av 2000-talet arrangerade hon fågelskådarkurser enbart för tjejer. Fågelskådning ansågs vara en grabbig aktivitet inom Fältbiologerna och ett problem med detta var att tjejer i många fall inte ens valde att beskriva sig som fågelskådare. Killarna kunde däremot lättare identifiera sig som det, även om de inte skådade lika mycket som tjejerna. Syftet med kurserna var att öka kunskapen om både fåglar och genusfrågor bland deltagarna samt att ge möjlighet för dem att lära känna varandra.

Tove tycker sig se hur artikeln i Filter försöker beröra genus- och klassfrågor men att dessa hamnar i skymundan av skribentens beundran för sina intervjuobjekt, att han blir inbjuden till deras exklusiva rum och imponeras av deras status och kunnande.

– Problemet i den här typen av framställning är också att fågelskådning verkar vara ett rent medel- och överklassnöje. Och visst, den här typen av skådning är ju det. Utrustning och resor kostar och någon som jag kan inte flexa ut från att ta hand om mina dementa tanter bara för att det finns en azurmes i närheten. Men fågelskådning behöver inte vara så, säger hon.

Istället hade hon velat se att man lyfte fram den typ av fågelskådning som Fältbiologerna och Naturskyddsföreningen bedriver, där det är lättare att komma in som ny och där prylfixeringen inte är så stor. På frågan om hon tycker att Fältbiologerna bör ta upp fågelkurser för tjejer igen blir svaret ett rungande ja. Den stora majoriteten av alla fågelskådare man ser på Ölands södra udde om våren är fortfarande män och inom vår förening, där det finns fler aktiva tjejer än killar, är det ändå mest killar som skådar regelbundet.

– Ju fler tjejer som blir peppade att skåda, desto större blir sannolikheten att det någon dag kommer en artikel som handlar om ett drygt tantgäng med hårdskådande vårdbiträden som åker ner till Ottenby och dricker årgångswhisky.

Att jaga i flock utger sig kanske inte för att skildra den gemene fågelskådaren. Den fokuserar på ett utsnitt, några individer med hundratals kryss som framställs som en elit. I periferin anar vi en folklig massa – amatörer, entusiaster och slentrianskådare. Men inte ens där verkar det finnas några tjejer.

Det jag blir frustrerad över är att när man i Filter vill tumma på en norm, så väljer man snarare att exkludera befintliga aktörer än att inkludera nya. Istället för att se vilken mångfald fågelskådning som intresse lockar till sig, väljer man att skildra det som ”en modern manssemester”.

Och varför inte benämna fågelskådare som nördar? Att bli klassificerad som nörd är inget man behöver skämmas över idag. Spetskompetenser är i stor utsträckning lika med hög status och hög inkomst och nördens symboliska värde ökar ständigt. Men bilden av vem som är nörd är fortfarande skrämmande statisk.

Christoffer Frimans artikel Att jaga i flock finns publicerad i Filter #19 (april/maj 2011). För mer läsning om nördar och feminism se tidningen Bang #1, 2011 på temat nördarnas återkomst.