Jag äter lunch på Getryggen i Jämtlandsfjällen, högst uppe på toppen av den underliga, ojämna ryggen som har gett fjället dess namn. Det är en strålande blå dag på 1 380 meters höjd över havet. Den sydliga vinden som piskar mitt hår blåser samtidigt de fluffiga vita molnen snabbt över himlen, likt en hund som vallar får, så att solen nästan inte har någonstans att gömma sig. Dess strålar träffar Ånnsjön och älven Handölan, så att de glittrar på avstånd likt diamanter.

När jag ätit färdigt plockar jag upp min antenn och mitt headset från mossan. Jag är inte säker på var dubbelbeckasinen jag spårar idag gömmer sitt bo, sig själv och radiosändaren som är fäst vid hennes rygg. Men för en gångs skull vet jag precis var jag är – och det är här jag vill vara.

Om du saknar en känsla för riktning är det inte du själv som går vilse, utan allt annat som vägrar stå stilla. Byggnader byter plats bakom din rygg och vägar ändrar riktning under dina fötter. Det låter knäppt, men det är så det känns. För den vilsna är en karta räddningen i en nyckfull terräng, ett sätt att hålla världen på plats.

För mig – en person som inte bara behöver hjälp att hitta vägen i de flesta fysiska landskap, utan en som också försöker finna en väg genom den djupa förvirringen hos livet självt – är skrivandet som att rita kartor. När jag skriver kan jag se var jag är, var jag har varit och var en händelse i mitt liv befinner sig i förhållande till de andra.

Det jag såg förra året var att jag hade fastnat. Jag var en vetenskapsjournalist som älskade naturen, fåglarna och den vilda, sjudande skönheten i världen. Men medan forskarna jag skrev om var ute och försökte förstå den här verkligheten, satt jag bara vid mitt skrivbord och skrev om den, innanför samma fyra orörliga väggar i min lägenhet i Chicago.

Jag var olycklig. Jag var vilse. Och det stod klart för mig att jag måste rita en ny karta. Så jag frågade fågelstationer, fältforskare och naturreservat om de ville låta mig tillbringa sommaren med dem. Jag skrev till Kina, Israel, Kanada, Costa Rica. Och jag skrev till många platser i USA, där jag har bott de senaste 13 åren.

De flesta av mina mejl förblev obesvarade – andra fick nekande svar. När allt kom omkring hade jag tillbringat mitt liv med att studera litteraturvetenskap, inte biologi. Jag hade ingen erfarenhet av vare sig fältforskning eller att hantera levande fåglar.

Ett av mina mejl kom hela vägen till Sverige. Och den underbara, nybörjarvänliga Ånnsjöns fågelstation i västra Jämtland erbjöd mig att komma och arbeta där under sommaren. Jag fick veta att jag kunde få delta i forskningen om dubbelbeckasinernas flytt- och häckningsvanor, lära mig att fånga och ringmärka fåglar samt hjälpa till med inventeringar för att dokumentera populationstrender.

Jag visste att det skulle bli en fantastisk sommar – en sommar som skulle kunna förändra min plats i tillvaron. Jag visste också att jag behövde kartlägga mina erfarenheter. Annars var jag rädd att allt jag såg och kände skulle te sig på ett annat sätt när jag försökte minnas det, precis som gator och skyskrapor i en främmande stad alltid gör.

Jag bestämde mig för att skriva en bok om min sommar i Sverige. Men jag ville ha ett sätt att organisera den – en karta över min karta. Jag hittade vad jag letade efter i myten om fåglarnas språk.

I forntida skandinavisk mytologi berättas det att kung Dag den vise hade en sparv som kom till honom med nyheter från när och fjärran. Detsamma gjorde de lojala korparna Hugin och Munin för Oden. Och när krigaren Sigurd smakade en droppe drakblod insåg han plötsligt att mesarnas kvitter intill varnade honom för att hans fosterfar smidde planer på att ta hans liv. Det som löper genom alla dessa berättelser är en enda oemotståndlig tanke: att den som kan förstå fåglarnas språk har tillgång till en kraftfull kunskapskälla.

Naturligtvis finns det inget sätt att bokstavligen översätta fågelsång till mänskligt språk – vare sig den förmedlar mystiska hemligheter eller ej. Men denna gamla, otroliga idé är en fantastisk metafor för vad vi gör varje gång vi observerar en fågel. När vi uppmärksammar, inte bara fågelsång, utan fåglars beteenden, flyttmönster, födo- och häckningsvanor och genetiska släktskap, samlar vi in vitala upplysningar om den värld vi lever i.

Vad är sambandet mellan en miljö och dess livsformer? Hur förändrar mänskliga aktiviteter ekosystem? Det är frågor som vi kan försöka besvara genom att ”lyssna” på de bevingade djuren runt oss och ”avkoda” vad de har att berätta. Jag bestämde mig för att min bok skulle drivas av denna idé – att systematiskt insamlande av vetenskapliga data om fåglar sammanlänkar oss, i någon djup bemärkelse, med Oden, med Sigurd, med Dag.

Jag har arbetat på den här boken, lite i sänder, sedan jag återvände från Sverige. Det är inte lätt, men jag börjar se sommaren ovanifrån. Jag antecknar saker. Här fångade jag en lämmelunge i mina händer och kände det plötsligt som om universum konspirerade för att överraska mig. Här tyckte den tjutande fjällvråken att jag var för nära hennes bo, och jag förstod att rädsla och vrede gör en vacker ibland. Och här – precis här – är dagen då jag satt på Getryggens topp och blickade ut över vattnet som glittrade i solen, och visste att jag var på exakt rätt platt.

Jag nämnde det inte förut, men en stor korp – en av Odens gamla spanare – cirklade kraxande i skyn högt ovanför mig den dagen. För ett ögonblick väntade jag mig nästan att den skulle landa på min axel och viska något i mitt öra.