Flykten till verkligheten

Hejdå skogen (eller varför vi behöver en internationell skogskamp) / Fältbiologen nr 2/2006 /

Vattnet har just brutit sig ur isen och forsar 70 meter nedanför berget. Skott lyser blekgröna, kvällssolen låter barrträden rita skuggor över mossan. Tjockt mörker i snåren, vitsippan skimrar overkligt i halvdunklet. Gråmålade gymnastikskor smyger sig fram över stenarna. 

  • Foto: Erik Abel
    Bild 1/3
  • Foto: Erik Abel
    Bild 2/3
  • Foto: Erik Abel
    Bild 3/3
Text: 
Miriam Löwenstein

Lajvrörelsen växer, allt fler ger sig ut till ljunghedar och granbestånd för att spela levande rollspel. I deras läger finns ofta flera hundra människor. De flyr verklighet och frustration. Kärnkraften byggs ut och arbetslösheten ökar. Unga bryr sig inte längre om miljö eller politik. Det är bättre att låta sig förtrollas av magi och spänning djupt inne i skogen, klä ut sig till troll eller alv och låtsas att det är fantasymedeltid.

Är det så enkelt?

Rörelsen har potential att jobba för en bättre miljö, med hantverkskunskaper och naturromantik kan de hjälpa till att skapa ett hållbarare samhälle. Det är fel att påstå att lajvarna är oengagerade. Rörelsen har ett stort spektrum med många olika sorters människor.

– En del tycker bara att det är kul att spela riddare med ett stort, fett gummisvärd, säger Per Wetterstrand lite nedlåtande. Det är en tråkig upplevelse att hitta ölburkar ute i skogen efter att killar i 18-20 års åldern har varit där, haft fest och slagits i sina lajvkläder, berättar Per som är både gammal fältbiolog och lajvare.

Det varierar både mellan föreningar och enskilda lajvare hur mycket engagemang man har för naturen. Enhörningen är Sveriges största lajvförening och de vill gärna att lajvare upprätthåller ett gott rykte.

– En gång ringde vi ett skogsbolag och varnade dem för en oseriös lajvgrupp, berättar Hans Nilsson som är kontaktperson på Enhörningen.

Mindre föreningar kan sakna kunskaper om natur, ofta arrangeras lajv av lajvgrupper utan förening. Alternativt bildas en förening för ett enskilt lajv och när det är slut upplöser man den.

Hur skogen ser ut och att den passar in i sagan och spelet har oftast högst prioritet.

Lajvsällskapet Romantiska Sagor, LRS, har torsdagsmöte i Göteborg. De kritiserar både kalhuggning men även naturvårdsverket.

– Jag hatar Naturvårdsverket, utbrister Malin Thorson, de Vattnet sätter upp skyltar och målar vitt på träden runt skyddsområden. Det är jättefult.

 

För lajvaren är det attraktivt med natursköna områden, som naturreservat och urskog. Det finns skogsromantik hos rollspelarna, skogens inneboende magi upplevs starkare när man lajvar. Det verkar alla som testat vara ense om.

– Det är stor skillnad på att campa och att lajva. Det blir mer intensivt och är ett spännande sätt att använda naturen, berättar lajvforskaren Erika Lundell.

Många lajvare säger att de får en tillbaka till naturen upplevelse. Det kan vara en anledning till utvandringen från fritidsgårdar och politiska ungdomsförbund. Kanske lockar naturen när det urbana livet är grått och svårt.

– Det är inga Gore-Texjackor utan down to earth, säger Per.

Ska de få vara i fina områden måste de sköta sig. I första hand gäller det att hålla fast vid ett gott rykte och göra sig till vän med markägaren, annars kommer föreningen få svårt att hitta mark att spela på. I första hand gäller frilufts- och scoutregler.

Enhörningens Hans står precis mitt uppe i ett lajv när han svarar i mobilen. Han berättar om föreningens olika försiktighetsåtgärder.

– Till lajven handlar vi miljömärkt mat med så lite förpackningar som möjligt. Måste vi ta virke tar vi hellre döda än levande träd. Vi har med oss bajamajor så att ingen använder skogen, rapporterar han.

Fler delar i rörelsen kan fungera som inspiration till miljöarbete. De sysslar mycket med hantverk, som är ett miljövänligt sätt att producera.

– Många lajvare är riktigt duktiga hantverkare. De garvar skin och tovar filtar och tofflor med gamla metoder. I modern tillverkning behandlas skinn med väldigt giftiga medel som är farliga att ha på huden. I Sverige finns bra produktionsbestämmelser, men tillverkningen flyttas utomlands för att få billigare varor. Då riskerar kunskap om hur man tillverkar miljövänligt och säkert att försvinna, säger Per.

 

Malin Strid säger att rollspelande kan vara en bra väg att väcka människors engagemang.

– Jag vet att lajv kan locka ut många i naturen som inte skulle ha varit där annars. Man inser också hur förbannat mycket kalhyggen det finns och hur svårt det är att hitta fina skogar. Det berör mer om en fin skog man lajvat i bara är borta än om man åker förbi kalhyggena vid E6:an, förklarar hon.

”Efter-katastrofen-lajv” är en typ av rollspel som ofta är politiska och tar upp miljöförstöring. Det brukar vara en dystopisk historia som utspelar sig efter ett kärnvapenkrig eller en stor miljökollaps. Malin berättar om en vän till henne som just håller på att arrangera ett ”efter katastrofen”.

– Han har verkligen vinnlagt sig om att få ett realistiskt scenario och själv lärt sig väldigt mycket om kretslopp och liknande. Efter-katastrofen-lajv ökar säkert medvetenheten. Men det är mycket upp till de enskilda lajvarna och arrangörerna.

Fältbiologi och rollspelande kan gå ihop. Per tror det skulle vara bra om större lajv alltid hade en fältbiolog med sig. Hans menar att det bland Enhörningens många medlemmar redan finns tillräckligt med naturkännare. Malin verkar vara beredd att skriva under.

– De har kunskapen, när de är så pass många är det alltid någon som är bekant med sådana frågor, säger hon om Enhörningen.

På LRS-mötet i Göteborg säger Emil Lidström att han gärna skulle se att en fältbiolog följde med till deras område. – Fältbiologen skulle kunna kontrollera före och efter ett lajv och se om det skadar naturen. Hur rådjuren mår av det skulle vara bra att veta.

Malin tror att det finns flera sätt att få lajvare att ta ansvar och bli engagerade. Hon ogillar miljöförstöring och har själv arbetat för att lajvare ska bete sig bra ute i skogen. I början av 90-talet var hon med i Nockes Lajvförening (nu heter föreningen Lilla Gillet). De samlade ihop texter och spred information om hur man gör i naturen.

– Det fanns en social kontroll, gjorde någon något dumt visste alla det med en gång. Det diskuterades på möten med arrangörer och att man till exempel inte hugger ned träd var en självklar kunskap, berättar hon.

Mellan 1992 och 1997 började rörelsen växa, men regler och kunskap fortsätter att spridas på ungefär samma sätt över internet, hoppas Malin.

– På lajv utsätts man för en positiv press, minst tjugo personer ser hela tiden hur du beter dig.

Malin avslöjar att det inte är så svårt att påverka lajvare åt det håll man vill, till exempel miljömedvetenhet.

– Man kan ge goda råd. Det tar arrangörer till sig, de vill gärna bli bättre. Eller så kan man hitta en arrangör som redan har ett intresse, som efter-katastrofen arrangörer, och peppa dem.

Malin tror att lajvare är lätta att påverka, de tar emot all hjälp och kunskap de kan få.

– En tredje metod är att sätta samman informationsmaterial. Gör ett Fältbiologernas lajvtipshäfte, föreslår hon. Sånt material blir läst, många vill ha information och det kommer att spridas.

Fler artiklar ur detta nummer
Sidan senast uppdaterad den 5 Nov 2012

Kommentarer (0)

Kommentera artikeln

Logga in
Fältbiologerna 2013 | Kontakta webmaster
RSS: Allt nytt | Kalendarium
Se mer av Fältbiologerna: