Skogen är alldeles stilla när vi vandrar över stenhällar täckta med stensöta. Över de enorma flyttblocken, som ligger liksom utkastade mellan träden, klättrar mossan och mellan de stora stenarna skapas hålrum. Vatten rinner genom den tjocka vitmossan ner i hålen och bildar djupa vattensamlingar. Det karga landskapet känns inte speciellt gästvänligt vare sig för djur eller för växter. Men så öppnar sig skogen i en glänta och vi följer bäcken till en tjärn där näckrosbladen guppar stilla på vattenytan.

När vi tagit oss över en kulle kliver vi plötsligt ut på en sandstrand. Tallarna står som hällmarksmangrove med rötterna krälande ner mot vattnet. Vi har kommit fram till Vitsand. Himlen ligger som en ljus mantel över sjön. Det blir ett vackert skådespel med solen som lurar bakom molnen och inte riktigt vill visa sig, och hösteftermiddagen känns mild och ljum. Så ljum att vi tar ett dopp.

Tiveden är Sydsveriges vildaste skog. Nationalparken ligger i den mest otillgängliga delen av skogen, det som i folkmun kallas Urtiven eller Gôrtiven, i ett landskap som skapats av is och vatten för mer än tiotusen år sedan. Ändå är skogen inte så orörd som man kan tro. Här har bedrivits både svedjebruk och avverkning, även om det aldrig bott några människor i denna del av skogen.

De boende i Tivedens omgivningar brukar dock framhäva Tivedens epitet urskog. Och omfattande delar av nationalparken har ändå mycket gemensamt med en riktig urskog. Träden är sådda i askan från den senaste skogsbranden och har grott ur frön från förfäder som överlevde elden. Om 200 år kommer de att likna de skogar som fanns här innan människan började påverka och avverka.

Jag ligger varmt inpackad i en tjock sovsäck när jag vaknar tidigt av fågelsången i grantopparna ovanför oss. Som i en trygg kokong svänger jag ljudlöst fram och tillbaka i hängmattan och tittar ut på stammarnas konturer i gryningsljuset. Skogens träd är grova, vackra i diset. Igår kväll när jag vaggades till sömns av hängmattans gungande och tallarnas sus tänkte jag på dem som trygga gamla vänner. Djupt rotade och fulla med seklers vishet.

Skogen Tiveden var i forna tider en viktig gränsmarkering. Det var skogen som skiljde Götaland från Svealand, och götar från svear. Det centrala Tiveden, eller Urtiven, är också ett biologiskt gränsområde mellan nordliga och sydliga arter. Den tretåiga hackspetten är här nära sydgränsen för sin utbredning och på myrarna djupt inne i det centrala Tiveden kan man hitta fjällbjörk, en art som annars återfinns i Norrland. Floran i skogen är relativt artfattig på grund av den hällmark nationalparken till största del består av.

Mötena blir få. På vår vandring ser vi en skådare som står och smyger bakom en tall, balanserande på ett ben med det största kameraobjektivet tryckt mot ögat. Kanske ser han något vi har missat? Vi vågar inte stanna och störa utan smiter snabbt förbi och ner bakom hällen. Människor verkar annars lika ovanligt som djur här i skogen.

Vi packar ner våra sovsäckar och hivar upp ryggsäckarna på ryggen. Traskar ut på vägen igen, kastar en blick åt sidan. Något svart i vägkanten, en orre? Orrhanen tittar förnärmat upp ur diket och flaxar bestämt in i skogen när vi närmar oss. Nästa år får det bli en morgon med orrspel här i skogen.