Som jätteträd räknas de träd som har en omkrets på över sex meter. I hela Europa beräknar man att cirka 2 000 jätteträd finns kvar, och förhållandevis många av dem finns i Sverige och Storbritannien. Vi har därför har fått i uppdrag av Europarådet och Miljökommissionen att förvalta detta kvarvarande, gemensamma kapital från förindust­riella ekosystem.

Därför reagerade trädkunniga från ideella organisationer, privatpersoner och arborister över hela Europa när Stockholms stads trafikkontor fick grönt kort av ansvarig politiker (Ulla Hamilton) för att såga ner Djurgårdsek nummer 51, den så kallade tv-eken, utan undersökning och diskussion. Eken var över sex meter i omkrets och klassad som särskilt skyddsvärd enligt Naturvårdsverket. Sannolik ålder: 700–800 år.

Kraven som ställdes var att eken skulle undersökas av arborister och att frågan skulle fattas på politisk nivå och inte av trafikkontorets trädexpert utan arboristutbildning. En ansökan om att göra eken till naturminne lämnades också in till Länsstyrelsen.

Stadsdelsnämnden vägrade ta upp frågan till diskussion trots att allmänhet samt Miljöpartiet och Socialdemokraterna yrkade på detta. Ulla Hamilton stod fast vid att hon gav trädexperten på trafikkontoret helt fria händer. Man visade vid begäran inte fram något mötesbeslut bakom delegeringen, och det är fortfarande ovisst huruvida denna var demokratiskt förankrad.

En grupp arborister utan koppling till trafikkontoret redovisade sina första bedömningar av ekens tillstånd. Den befanns frisk och stabil till 50–65 procent, en hållbarhet som är normal och inte innebär någon fallrisk. Man avrådde från fällning och gav råd om vård. Berörda politiker påstod att de inte hade tid för denna fråga, men avsatte ändå tid och pengar till att spärra av gatan, skriva mejl och ringa media, andra politiker samt Länsstyrelsen och framhålla ekens farlighet för människor. Man fick till och med Securitas att lappa alla bilar längs gatan med information om att eken var en säkerhetsrisk. Dagen innan eken fälldes skickade de oberoende arboristerna resultat av tester som visade att eken klarade vindstyrkor på 33 meter/sekund, det vill säga hård storm.

Nu är eken nersågad men frågorna till ansvariga politiker kvarstår: Av vilken anledning beslutade man sig för åtgärden att kapa hela stammen i höjd med asfalten, istället för att beskära den ruttna grenen? Varför högg man ner trädet mitt i natten dygnet efter att man fått provresultat som visade att trädet var stabilt, och till och med klarade att stå emot stormstyrkor? Varför inväntade man inte den vetenskapliga expertisen som höll på att undersöka eken gratis?

Av vem och varför beordrades polisen att avhysa oberoende undersökande arborister? På vilka grunder menar man att de inte hade rätt att göra sina undersökningar på allmän plats av ett skyddsvärt träd?

När tänker ni förklara varför ni sågade ner, istället för att vårda, ett av de skyddsvärda träd i Europa som Sverige och Storbritannien har fått i uppdrag av Europarådet att sköta? Vem ska framföra förklaringen till Europarådet, medborgarna och den internationella arboristkåren? Och hur ska denna förklaring framföras?

Den vita, friska stubben står kvar på Oxenstiernsgatan och bevisar för alla som vill se, att trädet fälldes i onödan.

Hade vi haft fria och oberoende medier hade förmodligen flera grävande journalister intresserat sig för alla tecken på jävighet, odemokratiskt förfarande och dolda motiv som denna historia visar upp. Istället ägnar sig medierna mest åt att sprida obekräftade uppgifter från trafikkontoret och att förlöjliga dem som kämpat för eken. Att skrämmas och förlöjliga människor som är av en annan åsikt än sina makthavare, hör det hemma i en demokrati?

Går vi inte till botten med de fall då politiker väljer att fatta beslut utanför de politiska rummen och går förbi offentlighetsprincipen, hamnar vi snabbt i en situation där man slagit undan fötterna för medborgares insyn och delaktighet i beslutsprocesserna. En grupp chilenska ekförsvarare sade att fallet med eken var ett exempel på hur det kan gå till i en totalitär stat. Det påminde dem om vad de hade flytt ifrån.

Frågan vi som inte ingår i maktens nätverk måste ställa oss är: Hur vill vi ha vår demokrati? När har makthavare gått för långt och hur sätter vi gränsen?