Sedan mer än tio år finns det en nationell strategi för ökad cykeltrafik. Enligt planen skulle andelen cykelresor öka med en tredjedel till år 2010 och extra hänsyn tas i planeringen av ny infrastruktur. Av detta märks inte mycket när man färdas längs de 240 milen av mittseparerade vägar som för bara ett decennium sedan var landsvägar med väl tilltagna vägrenar. Än så länge har endast två procent av 2+1-vägarna försetts med ett fullgott alternativ för cykeltrafik och på två tredjedelar av sträckorna saknas det helt. Trafikverket har inte heller något åtgärdsprogram för att bygga ut kompletterande cykelförbindelser utan nöjer sig med att säkerheten för biltrafik förbättras. Detta har lett till att bland annat delar av Norrlandskusten är mer eller mindre oframkomliga för cyklister, då stora delar av E4:an byggts om till 2+1-väg.

Frågan om att bygga ut infrastruktur för cykel begränsas ofta till städernas centrala delar där cyklandet tycks öka stadigt. I planeringen av stora vägsatsningar så som Öresundsbron och förbifartsleder finns cykeln överhuvudtaget inte med i ekvationen, vilket gör långväga cykling till en marginell företeelse. Vad som ytterligare försvårar är den bristfälliga skyltningen på längre sträckor. Den som till exempel vill ta sig mellan Stockholm och Uppsala gör bäst i att ta med sig en karta och kryssa sig fram på gamla landsvägar.

Sveriges första motorväg byggdes mellan Malmö och Lund och nu höjs röster för att de två städerna bör knytas samman med en ”cykelmotorväg”. Tanken är att cyklister ska ha företräde och att sträckan ska jämnas ut på backiga ställen. För att lindra de hårda vindbyarna kan nyponbuskar planteras längs vägen vilket också skulle kunna öka förekomsten av rapphöns.

Perspektivet vid vägplanering är oftast att man ska försöka tillfredställa ett befintligt behov. Om det är trängsel på de stora bilvägarna bygger man ut dem. Medvetenheten om att infrastrukturen i sig skapar trafikbeteenden är i allmänhet låg, eller åtminstone beaktas inte denna väl belagda sanning av beslutsfattarna. Därför har inte heller idén om en cykelled mellan Malmö och Lund väckt någon stor entusiasm hos beslutsfattarna. Som så ofta stannar ambitionerna om att skapa nya och mer hållbara resvanor i policydokument.

Dessutom är statistiken över cykeltrafiken mycket bristfällig: huruvida målen i den nationella cykelstrategin uppnåtts saknas det helt uppgifter om. Tills vidare får den som vill använda sin cykel till annat än korta resor i stadstrafik vänja sig vid det skräckinjagande pirret som infinner sig vid en omkörning på en vägren smalare än en meter.