Rädda en regnskog – en åttiotalspryl?

Hejdå skogen (eller varför vi behöver en internationell skogskamp) / Fältbiologen nr 2/2006 /

Över hela Sverige samlades det pengar. Bösskramling, skolbasarer, kaninhoppningstävlingar, bit för bit räddades regnskogen. Men vad hände sen? Är den räddad nu?

  • Regnskogen - blev den räddad?
    Regnskogen - blev den räddad? Foto: Rachel Crandell
    Bild 1/1
Text: 
Anna Froster

Det är en grönhet som omsluter stigen på alla håll. Tusentals nyanser av grönt; klättrande, slingrande, skälvande grönt. Efter en stunds vandrande är alla tankar gröna. Snart är jag lika fuktig som skogen runt omkring. Gränserna mellan kropp och skog löses upp mer och mer. Ändå går det inte att sluta bli förvånad. Jag stöter till en trädgren och det flyger ut ett moln av svarta fjärilar, tittar in i ett hål och möter klotrunda nattdjursögon.

Det är svårt att hålla jämna steg med Bin, den costaricanske parkvakten med korta, starka ben. Han går den två och en halv timmar långa promenaden in i Barnens regnskog varje dag. Sedan måste han hinna tillbaka innan mörkret och jaguarerna kommer.

Bin trutar och grimaserar för att uttala ”Varrnens rennsko”. Han kan berätta historien om skolklassen i Fagervik, som började samla in pengar och skapade Centralamerikas största privatägda reservat. Första veckan efter sommarlovet 1987 visade lågstadieläraren Eha Kern bilder av djunglerna längs ekvatorn för sin tredjeklass. Hon berättade om apor, leoparder, sengångare. Om ormar som kan paralysera sina offer med ett enda bett. Om miljontals okända växter, några kanske kan bota cancer.

 

Sedan berättade hon om hur fort de här skogarna försvinner. 70 fotbollsplaner som huggs ner varje minut. Av fattiga människor som behöver ved, och stora företag som vill ha betesmark för att få kött till amerikanska och europeiska hamburgare.

”Ånej, måste världen vara såhär..?”, skulle många ha tänkt.

Men skolbarnen i Fagervik bestämde sig direkt. ”Såhär måste världen inte vara”.

De kunde inte sluta tänka på regnskogarna och alla dess förunderliga invånare, som kanske skulle vara borta innan tredjeklassarna var tillräckligt stora för att ha en chans att se dem. De tittade upp i de stora tallarna på skolgården och tyckte sig se jaguarer ihopkrupna i de högsta grenarna, med sina långa svansar otåligt svängande. Det var på en musiklektion som pojken Roland Tiensuu fick iden.

”Kan vi inte bara köpa regnskog?”, föreslog han.

Lektionen stannade av. Det var en enkel idé, som alla förstod direkt. De vände sig till Eha.

”Fröken, kan du hitta en skog åt oss att köpa?”

Ett par dagar senare blev Eha presenterad för Sharon Kinsman, en amerikansk biolog som just kom från Monteverde i Costa Rica. Eha berättade om den omöjliga uppgift som hennes elever hade gett henne, och förväntade sig att Sharon skulle skratta, men istället blev hon allvarlig.

”Snälla, köp min skog!”, bad hon.

Ehas elever blev inte förvånade.

”Vi visste att du skulle hitta en!”, sa de.

Efter Sharons besök i klassen, med diabilder och bandspelare, kunde ingenting stoppa dem. De hade sett den gyllene paddan som lyser i mörkret. Sett quetzalen, mayaindianernas heliga fågel med sin nästan meterlånga stjärt som illgrönt svajade efter den. De hade hört vrålaporna skrika uppe i träd som är så höga att man inte vet var de slutar. De visste att träden snart skulle falla, och nu fanns ingen tid att förlora. Barnen bad Eha skriva upp deras idéer på tavlan.

– Ponnyridning!

– Vi kan samla gamla saker och sälja!

– Regnskogsteater!

– Vi kan tvätta folks hundar!

– Tvätta folks hundar?

Alla skrattade. Det kommer aldrig gå, sa någon, vem vill betala för det?

– Lyssna nu, sa Eha, det finns inga dåliga idéer. Hon vände sig mot tavlan igen. Fanns det fler förslag?

– Kaninhoppningstävling!

– Kaninhoppningstävling? Eha vände sig frågande om. Allvarligt nu, man kan inte tvinga kaniner att hoppa.

– Joho, vi har kaniner allihop, vi kan träna dem. Vi kan. Vi kan!

Eha försökte föreställa sig människor som skulle ge pengar för att se barn dra kaniner över hinder.

– Men fröken, det finns inga dåliga idéer.

Så var det avgjort.

 

Den stora tävlingsdagen kom och kaninerna var skinande nyborstade, med blomsterhalsband om halsen. Själva insåg de dock inte stundens allvar, ingen av dem hoppade ett enda hinder, en somnade. Men det blev ändå en stor inkomst till regnskogen. Tillsammans med teaterpjäser, basarer och uppträdanden med fula miner och skäggiga damer, blev det på ett par månader 1560 kronor. Pengarna sändes med en check till Costa Rica. Några veckor senare kom ett brev med färgglada frimärken, och en karta över deras 35 hektar regnskog.

Så föddes föreningen Barnens regnskog. Idag har barn från mer än trettio länder tillsammans köpt in över trehundra kvadratkilometer skog i Monteverde, och det har blivit Centralamerikas största privatägda reservat.

Föreningen jobbar med bevarande, utbildning och återplantering i Costa Rica, Guatemala, Belize, Ecuador och Thailand. Det berättar Eha Kern, som fortfarande jobbar med att samla in pengar i Sverige. Hon har precis kommit hem från insamlingens tjugoårsjubileum, som firades med att plantera fruktträd, för att attrahera djur som tukaner och quetzaler.

– Nästan alla de som var med från början var där, även de som börjar bli sjuttio-åttio år nu. Många barn förstås, till och med en grupp från Japan var med. En helt otrolig känsla, att stå där tillsammans, säger Eha.

Fortfarande växer skogen i Monteverde, men idag kommer de flesta utländska bidragen från USA. Totalt kommer den allra största delen från costarikanska myndigheter.

Vad det var som hände, bryr sig barn inte lika mycket om regnskog längre? frågar jag Dwight Crandell från Monteverdes Naturskyddsförening.

– Alla ideella projekt har en födelse, ett klimax och en död, säger han och kliar sig i skägget. Entusiasmen som finns från början varar inte för alltid. De ursprungliga eldsjälarna försvinner förr eller senare och då måste organisationen förändras.

Det handlar också om att biståndet från Väst minskade.

– När barnen hade visat hur långt de var beredda att gå följde många regeringar efter och gav en hel del stöd till Barnens Regnskog. Senare under nittiotalet stabiliserades situationen i Costa Ricas grannländer. Flera krig tog slut och biståndet styrdes om för att bygga upp Guatemala och Nicaragua, berättar Dwight.

 

Tillbaka hemma i Sverige märks inte så mycket av regnskogsskövlingen. Inte som i början av nittiotalet, då allting handlade om fotbollsplaner. Hur många som försvann i minuten och hur många man kanske skulle kunna rädda. Ett hav av grön djungel indelade i planer med mål och raka gränser. Nu pratas det inte om fotbollsplanerna, men betyder det att de inte skövlas lika snabbt längre?

– Det är värre än någonsin, säger Eha. Många har nog en känsla av att det ordnade sig, att vi räddade regnskogarna.

Maria Rydlund som jobbar med tropikskog på Svenska Naturskyddsföreningen upplever samma sak. Till exempel när hon jobbade mot att trädgårdsmöbler tillverkas av tropisk skog.

– Det är helt klart att allmänheten tror att problemen är lösta i de tropiska skogarna. Dels efter bojkottkampanjerna och dels eftersom produkterna faktiskt finns i svenska butiker och ”skulle väl ändå inte säljas där om det var något problem?”.

Hon talar om glappet mellan konsumenternas vilja och faktisk förändring.

– Under åttiotalet fick bojkotten av tropiskt timmer stort genomslag här i Europa och USA, fortsätter Maria. Då var det naturligt att regnskogsfrågorna var i ropet. Ett exempel är Malaysias sista nomadfolk, penanerna, som fick symbolisera urbefolkningens förtvivlade kamp mot timmerindustrin. Genom bojkottskampanjerna fick man upp medvetandet här hos oss konsumenter men i praktiken skedde ingen förändring i områdena där skogen höggs.

Hon säger att det delvis kan förklaras av att nationernas egen skogsindustri byggdes upp och tog över efter utländska företag. De kunde använda argumentet ”ni ska inte kritisera oss för att utnyttja våra skogsresurser precis som ni har gjort med era”. I efterhand skulle hon kanske önska att man arbetat ännu mer med att stärka nationernas egna miljörörelser för att inte miljörörelsen i Nord skulle helt ta över i debatten. Det fanns ett deltagande från Syd, med miljöorganisationer i spetsen, men det var sällsynt att penanerna själva kunde föra sin talan. Den fördes istället av en rad miljöorganisationer här, och därför fick penanerna aldrig tillfälle att bygga sin egen plattform.

– Jag kom just tillbaka från Sabah och Sarawak och penanernas situation har snarare förvärrats än förbättrats, lägger hon till.

De här erfarenheterna har fått både organisationer och biståndsmyndigheter att satsa mer på att stödja lokala grupper än att driva egna projekt. Inköp av mark kallar Maria för ”ett ganska förlegat koncept”.

– Det kan finnas undantag om lokala aktörer uppmanar till att göra så, men ofta fungerar det inte för att långsiktigt bevara områden. Hon nämner att det i många nationalparker bedrivs mer illegal avverkning än i skogsområdena utanför dem. Människor får oftast inte bo i parkerna och kontrollen blir sämre.

Niklas Pettersson som är tropikskogshandläggare på WWF bekräftar att det idag är mer ovanligt att organisationer och institutioner köper in mark. WWF satsar mer på att förbättra skyddet i redan existerande reservat, samtidigt som man försöker få stater att avsätta nya skyddade områden.

– Sedan gäller det framför allt att hitta hållbara system för hur vi använder naturresurser, menar han. Erfarenheterna från tidigare arbete har gjort att vi hellre stödjer en långsiktig utveckling av myndigheter, företag och ursprungsbefolkningar. Det gäller att angripa de underliggande orsakerna som fattigdom och brist på långsiktigt tänkande.

Däremot tycker Niklas Pettersson inte att engagemanget för regnskog har försvagats.

– Vi ser fortfarande att tropikskogarna är ett angeläget ändamål för våra givare – de verkar vara lika engagerade i frågan som under de senaste decennierna.

Han förutspår dock att yngre målgrupper i framtiden kommer att vara starkare engagerade i klimat- och energifrågorna, som inte har en lika tydlig koppling till skogens övverlevnad.

 

Över Monteverde kommer skymningen mycket snabbt. Bin dricker kaffe och drar jaguarhistorier. Många gånger har han gått hem med ficklampan i beckmörkret, med något stort och ljudlöst smygande efter, alltid precis utanför ljuskäglan. Puman har han ännu inte mött, många tvivlar på att den finns där. Men Bin vet vad han har sett. Djupa klösmärken, högre upp än han kan nå. Någonstans därute finns också några av Costa Ricas få kvarvarande tapirer. Då och då hittar Bin spår i de stiglösa delarna av reservatet. Långt från alla mänskliga händer, och mycket långt från Fagervik.

Fler artiklar ur detta nummer
Sidan senast uppdaterad den 5 Nov 2012

Kommentarer (1)

Intressant artikel och kul att läsa om sig själv.

Fakta var helt rätt i början, fast det blev aldrig av att tvätta hundar. Ingen som mötte de här barnen kommer nånsin att glömma det. De ville rädda skogen i Monteverde och den är kvar. 40 lågstadiebarn samlade in 150 000 kronor, 2000 skolor i Sverige hängde på och sen kom barn från 41 länder med och hjälpte till.

Det är väldigt mycket annat som måste göras och jag tycker inte alls om att Monteverde blivit en sån turistmagnet som det är idag. Allt har en fram-och baksida. Men första gången jag var där fanns det inte en som hade en cykel. De tog hela familjen på hästen. (1988)

Men var ska man börja när man ser en fantastisk skog försvinna, om inte med att köpa? Våra samarbetspartners i Ecuador sålde allt de hade för att påbörja reservaten när marken skulle säljas till vackra tomter. Ett problem är faktiskt idag att folk gärna vill ha ett sommarhus som gränsar till ett reservat och vakna av att kapuchinerna tittar in i sovrummet.

Den fina boken som Rachel skrivit finns att köpa hos oss, Jag åker snart till Costa Rica för att räta ut några frågetecken. Hur kom det sig att först Dwight dog och sedan Rachel (Crandon)

Eha Kern

Kommentera artikeln

Logga in
Fältbiologerna 2013 | Kontakta webmaster
RSS: Allt nytt | Kalendarium
Se mer av Fältbiologerna: