Det hela började på Fältbiologernas riksårsmöte 2010 i ett blåmålat klassrum på en Waldorfskola i Kungälv. Det var en amerikan med fett skägg som pratade om hur han från och till de senaste åren hade levt i träd, 80 meter upp i luften, för att hindra skogsbolagen från att hugga ner dem. En ny värld på andra sidan jordklotet, i norra Kalifornien, öppnades för mig. Det var som att samtidigt både falla ner i kaninhålet i Alice i underlandet och hitta dörren till Narnia. Efter två timmars föreläsning var det enda jag kunde tänka på att jag en dag själv skulle få gå bland de majestätiska stammarna och blicka upp mot  de höga trädtopparna.

En vårdag ett år senare vaknade jag upp på ett motell i närheten av Redwood National Park, redo att packa ihop mina saker och köra de sista milen längs den amerikanska västkusten i vår beige Chevrolet Caprice Classic från 1984. Det var dimmigt och landskapet utanför bilrutorna var kuperat och grönt. Överallt såg vi hur dimman från de omkringliggande skogarna vällde ut. Vi var så pass off road att radion inte hittade någon sändning så vi lyssnade på någon av våra två skivor, samlade hits med Jefferson Airplane eller ”Animals” med Pink Floyd.

Ju längre vi åkte desto större blev träden omkring oss. På en skylt där vi tog av stod det ”Avenue of the Giants”. Om jag kände mig liten i förhållande till vår stora bil så var det ingenting mot vad jag kände mig nu. Det här var inte några planterade lönnar på en innergård, det var träd på riktigt!

Efter en timme nådde vi Redwood National Park. Det duggregnade och vi hade inte alls rätt kläder så efter en kvart var jag dyngsur om fötterna, men det rörde mig inte ett dugg för jag var precis på den plats jag lovat mig själv två år tidigare.

Det var som att kliva in i trollskogen i Bamse, det kändes som om alla stenar egentligen var troll och de storartade stammarna kunde prata som enterna i Sagan om ringen. Det var som om tiden hade stått stilla. Jag skulle inte ha blivit förvånad om jag hittat dinosaurieägg under en ormbunke. Detta var mycket häftigare än frihetsgudinnan, att se Justice live och första kyssen!

Längs stigen vi följde i skogen hade de på en stubbe satt ut markeringar för olika historiska händelser: Dagen D (1944), stormningen av Bastiljen (1789), Columbus ”upptäckt” av Sydamerika (1492). Jag räknade ut min egen födelse någon knapp centimeter från barken.

I boken Liftarens guide till galaxen blir huvudpersonen satt i en maskin som visar hur liten han är i förhållande till resten av universum. Jag kände detsamma inför det här trädets årsringar. När det grodde fanns varken popmusiken eller bilen, men det fanns fortfarande dronter (utdöda 1680)!

Sekvojaträd (redwood) har funnits på Kaliforniens västkust i minst 20 miljoner år och är nära släkt med trädarter som exis­terade för 160 miljoner år sedan. På den tiden låg inte kontinentalplattorna där de ligger idag och istället för turister gick det omkring triceratopser under trädtopparna. Jag får svindel bara av att tänka på det.

Idag finns det bara kvar cirka fem procent av det ursprungliga beståndet av den amerikanska sekvojan. Den skog som återstår finns främst i skyddade nationalparker, dock med timmerbolagen som grannar.

Ibland är allt bara förjävligt: COP-mötena resulterade i några vaga ord på ett papper, Shell borrar sönder världen till en schweizerost på jakt efter gas och regeringen väljer att bygga Förbifart Stockholm istället för att satsa på järnvägen. Men det finns också en annan sida, där folk från hela Norden tältar i en vecka utanför Sjöbo för att protestera mot Shell, där den skäggiga mannen jag mötte på riksårsmötet väljer att bo i en trädkrona på en sekvoja, där alla människor varje dag i sin vardag argumenterar och gör sitt för att förändra det som de tycker är fel – gör motstånd. För om man inte kämpar har man redan förlorat.