– Många av havsdjuren är så himla konstiga, konstaterar Helena Samuelsson och bläddrar lite på måfå i sin stora pärm märkt ”Tagghudingar”.

Helena är vetenskapsillustratör på Tjärnölaboratoriet och jobbar med att avbilda djur till några av de marina Nationalnyckelvolymerna. Här på Tjärnö finns den stora fördelen att komma djuren nära. Kursverksamheten och den marina forskningen gör att det finns stor tillgång på levande djur att avbilda. På Helenas dörr sitter en lapp ”Inget just nu” under skylten ”Wanted”, där hon brukar skriva upp önskemål på arter. Forskningsbåten går ut ganska ofta för att göra bottenskrap och då kan Helena få in de djur som hon behöver, och det är många som hjälper till att leta.

– Levande djur är ett måste för att bilderna ska bli bra. Marina djur är ofta väldigt svåra att spara i sprit, eftersom de tappar både färg och form och till slut bara blir små grå högar.

Helena vet vad hon pratar om, i femton år har hon varit här, i närhet av alla havsdjuren, och utvecklat sitt konstnärskap under skarpa förhållanden. Sin egen gren av vetenskapen, illustrerandet, har hon i mångt själv fått arbeta fram. Att avbilda djur så att de kommer till sin rätt är inte det lättaste.

–Alla arter inom samma grupp måste avbildas på liknande sätt och ur samma vinkel för att de ska gå att jämföra med varandra. Man kan inte göra en sjöstjärna uppifrån och en annan från sidan, förklarar Helena.

– För alla grupper av arter finns konventioner. Är man konsekvent med hur man avbildar, hjälper man den som ska läsa bilden. Till exempel placerar man alltid ”huvudet” uppåt eller åt vänster. På så sätt kan man få en känsla för fram och bak även om djuret i sig inte har så mycket till fram och bak.

För de är ofta väldigt små, djuren från havsbottnen, och Helena måste vara extremt noggrann. Varje djur får ligga en stund under luppen. Det räcker inte med nästan rätt – det måste stämma precis. Bilden som ska representera djuret i Nationalnyckeln ska vara representativ för många individer av arten och den måste vara så tydlig att man verkligen kan urskilja arterna från varandra. Här måste också bilden och texten samspela.

– Lyckas man få text och bild att kommunicera får man fram utseendet väldigt bra. En bild är ju mer direkt än en text kan vara. För att lyckas hitta en bild på ett djur jag sett, så måste den bilden stämma in på väldigt många exemplar av arten. Som illustratör måste jag bestämma mig för hur djuret ser ut, typ: ska den ha en prick på tentakeln eller inte? Speciellt svårt är det om en art varierar väldigt mycket i färg och form. I tagghudingsboken blir det oftast en bild per art, men det är till exempel en liljestjärna som fått två bilder, efter som den antingen kan vara gul eller röd- och vitrandig.

Pilligheten i alla detaljer, från minsta lilla sjöborretagg till hur långsträckta djur snurrar sig runt sig själva – det är något fantastiskt att se hur Helena Samuelsson jobbar, både med arten som sådan och med livet i bilden.

– Jag har ju under åren tränat upp min finmotorik, säger Helena. Och så är jag rätt närsynt och det hjälper mig nog en hel del.

Under tio års tid har Helena hållit på med bilder av tagghudingar, så hon känner de här djuren utan och innan. För det räcker inte med att titta på ett djur en gång och sedan avbilda det, det gäller att studera djuret och dess rörelse, dess variation inom arten och alla små detaljer som vid en första anblick lätt kan missas.

– Jag vill veta hur djuren rör sig, för rörelse är ju liv, och det vill jag förmedla. Ofta är det också viktigt med rörelsemönstret för artbestämningen, säger Helena som själv blivit väldigt duktig på tagghudingar genom att studera dem inför avbildningarna.

Så trots att hon inte är biolog har hon hjälpt Malin Strand, en av författarna till Tagghudingar–svalgsträngsdjur, att göra bestämningsnycklarna till boken.

På skåpsdörren, i Helenas arbetsrum med utsikt över Kosterhavet, hänger listor med alla djur som ska vara med i volymen om tagghudingar och svalgsträngsdjur. De som är färdiga har hon markerat med ett rött streck. Totalt är det ungefär 70 arter som ska avbildas, oftast bara med en bild men om specifika karaktärer måste lyftas fram kompletteras akvarellen med en linjeteckning.

Just nu håller Helena på med en sjöborre. Hon bär in den i dess skål, som annars förvaras kylskåpskallt – en temperatur som sjöborrar gillar. Det lila-röda djuret har krupit upp på skålens kant och ligger nu precis under ytan.

– Den är väldigt snäll, varje gång jag tar fram den kryper den upp och sätter sig sådär bra på kanten och då är den väldigt lätt att avbilda, säger Helena. Och även om jag svär lite över sjöborrarna – de har ju ganska många taggar … så måste varje djur jag jobbar med vara lite grann mitt favoritdjur. Och tittar man på ett djur så länge och så nära som jag gör är det oundvikligt att bli fascinerad.

Bilden av tistelsjöborren (Strongylo­cen­trotus droebachiensis) är nästan klar, bara några slangfötter saknas. Sedan scannas bilden och ibland görs några få justeringar i datorn. När sjöborren blivit avporträtterad måste den tyvärr avlivas och sparas.

– Ibland är det lite tufft lägga dem i sprit, särskilt då djuren varit så snälla som den här sjöborren, säger Helena men tycker ändå att det är viktigt.

Hon sparar alltid djuret hon avbildat som ett slags referensexemplar om det skulle bli oklarheter kring arten, bilden eller systematiken.

På fönsterbrädet står några provglas och däri ligger bland annat en sjöstjärnearm av den ovanliga arten kamstjärna som kan bli upp till 60 centimeter i diameter. Kamstjärnan (Astropecten irregularis) fångades utanför Smögen men saknade armar när Helena fick in den. Bara en liten armstump låg bredvid, antagligen hade den fallit av under transporten. Helena försökte ändå hålla liv i den lemlästade sjöstjärnan.

– Tagghudingar är väldigt bra på att återbilda kroppsdelar, så jag tänkte att armarna nog skulle växa ut igen och att jag skulle kunna avbilda djuret senare.

Sjöstjärnan levde i två år i akvariet och armarna hann växa ut till häften. Men när Helena kom tillbaka efter semestern hade sjöstjärnan dött. När hon städade ur sjöstjärnesörjan från akvariet hittade hon massor av de små delar som utgjort sjöstjärnans kalkskelett. Hon har sparat några av de millimeterstora vita oformliga bitarna i en liten burk som minne.

I Helenas stora tagghudingspärm finns alla de otroliga akvareller som ska publiceras i den kommande Nationalnyckelvolymen. Det är ormstjärnor med långa slingrande taggiga armar, liljestjärnor som vajar med vattnets rörelse, slemmiga sjögurkor med slangfötter åt alla håll, sjöborrar i gult och lila och rött och blått ...

En bild är osannolik i sin svärta och lyster: en slags rot som likar en svart handske eller kudde, eller ett hjärta med ådror, och längst upp på toppen av fingrarna en stad av små gula buskar med toppar av ljus.

____

Jagande sjöstjärnor

En del arter av sjöstjärnor kan vränga ut sin mage ur munnen och lägger sedan magen runt bytet. Musslor är en favorit och faktiskt kan magen trängas in mellan skalen för att sedan omsvepa musslan. Vissa sjöstjärnor börjar alltså nerbrytningen utanför kroppen, men ändå i magen!