Farväl till pryljaget

Annat än skräp / Fältbiologen nr 4/2014 /

Sommaren då jag fyllde 16 lärde jag mig någonting. Nämligen att om man tjänar pengar, som jag började göra då, så kan man dessutom bränna pengar – på nästan precis vad man vill. 

Text: 
Pernilla (26 år gammal och jobbar med hållbar stadsplanering, driver ekobutiken ecosphere.se samt bloggar på ekoenkelt.se. Just nu flyttpackar hon och är väldigt glad över att hennes överkonsumtion ligger flera år bakom henne.)

 

Och mitt sextonåriga jag ”visste” att rätt kläder och prylar – och dessutom ett överflöd av dem – betydde hög status. Så jag shoppade och shoppade, varenda krona jag tjänade under flera års tid gick till mer kläder, mer prylar, mer av allt, mer ”status”.

Sedan en dag under hösten 2010, strax efter att jag började plugga till miljövetare, satt jag i min fina, dyra, soffa och fick vad jag bara kan anta var en panikattack. Jag kände mig helt dränkt i prylar. Vart jag än tittade såg jag mitt enorma överflöd av saker jag sällan eller aldrig använde. Jag insåg att jag aldrig skulle göra allt det där jag velat, såsom vara utomlands längre perioder, eftersom jag aldrig skulle lämna mina saker. Jag hade en alldeles för tajt relation till allt jag ägde, för mig var prylar viktigt. Jag insåg, hur klyschigt det än må låta, att mina saker ägde mig. Det var en obehaglig upplevelse. Jag insåg att jag inte ville ha det så. Varför i hela fridens namn hade jag lagt ner så mycket tid, pengar och energi på att samla på mig allt, när det ändå inte gav mig något – annat än en rejäl panikattack förstås. Det var i det ögonblicket som det vände. Jag började tänka om, försökte tänka rätt, och har ständigt sedan dess gjort mig av med allt mer prylar i kombination med att jag köper allt mindre.

Fem år efter det där första uppvaknandet jobbar jag fortfarande mot ett osunt shoppingsug, som jag lyckats stävja men som alltid finns någonstans i bakhuvudet. Min rehabilitering blev att göra mig av med allt överflöd. Mina 150 par skor (true story) är 10 par idag, och så vidare genom resten av mitt bohag. Idag ser jag inte mina pengar som något som bränner i plånboken och som måste användas snarast möjligt. Idag ser jag pengar som en resurs, något som kan köpa mig bra mat, som kan sparas till saker jag faktiskt vill ha, som kan bekosta resor och nöjen. Och när man väl upptäcker vem man är och vad man vill ha ut av sitt liv, så inser man att ägodelar aldrig någonsin kommer definiera vem man är, och att prylar inte är en essentiell del av det där som kallas för livet.

 

 

Fler artiklar ur detta nummer
Sidan senast uppdaterad den 20 Jan 2015

Kommentarer (0)

Kommentera artikeln

Logga in
Fältbiologerna 2016 | Kontakta webmaster
RSS: Allt nytt | Kalendarium
Se mer av Fältbiologerna: