I debattsoffan och på barrikaderna

Historier från Historien / Fältbiologen nr 1/2007 /

Miljöfrågorna blev större och större och Fältbiologerna likaså. Men någonstans nåddes en topp och engagemanget tappade kraften. Var det en samhällstrend eller glömde fältbiologerna bort att hämta kraft i artbestämmande av lavar och lyssnande till ugglor?

  • Bild 1/2
  • Bild 2/2
Text: 
Lars Axelsson och John Green

 

Åttiotalet började dåligt. I kärnkraftsomröstningen segrade linje 2 och deras ”vi avvecklar inte nu men kanske nån gång i framtiden…”. Fältbiologerna hade dragit ett tungt lass inför omröstningen och var nu kändisar, även om föreningen fick baksmälla av förlusten och mycket engagemang gick förlorat.

Men sjuttiotalets arbete hade nu gett effekt. Lokaltidningarna ringde den lokala klubben när de behövde någon som kunde uttala sig om miljö. Pampar av alla sorter lyssnade när Fältbiologerna talade.

Föreningen fick till och med ett kulturstipendium från LO vilket Fältbiologerna gav  tillbaka med motiveringen: ”vi tar avstånd från den sorts miljöengagemang som LO givit uttryck för de senaste veckorna”. Man hänvisade till de uttalanden LO gjort om vattenkraftsutbyggnad och fortsatt kärnkraftsanvändande.

 

Göran Ehn var med i Sandvikens fältbiologer mellan 1980 och 1983. Då var det nästan bara fältbiologi som gällde. Men det förändrades när han flyttade till Falun och började jobba åt distriktet.

– I distriktets aktiviteter så var det ett större inslag av naturvård och jag kan nog säga att det blev ett större och större intresse för naturvård under min aktiva tid, säger han. Förmodligen på grund av riks kampanjer om skogen, Östersjön och försurningen. Jag minns bland annat planerna på en affischkampanj om skogen som tyvärr sprack på nåt sätt. Tänk er Ulf Lundell på ett kvadratmil stort hygge som säger: ”Jag trivs bäst i öppna landskap, men nån jävla måtta får det väl vara”.

Kryssandet och fältbiologin förändrades inte nämnvärt under åttiotalet, Fältbiologerna fortsatte med fältstudierna. Nästan varje klubb hade en UNO, ett undersökningsområde, där man noterade förändringar i naturen och miljön.

I takt med mediaexponeringen och kändisskapet blev det dock mer möten och debatter och remisser och alla var inte nöjda berättar Göran.

– Vissa tyckte att Fältbiologerna förlorade stinget när man började sitta i möten med motståndarna i till exempel Domänverket och Vattenfall.

 

I slutet av åttiotalet var fältbiologer inblandade i en rad trädkramningsaktioner. Hanstaskogen utanför Stockholm ockuperades och i Bohuslän kedjade man fast sig i träd för att stoppa utbyggnaden av E6:an. Trädkramning hade förekommit sen 60-talet för att stoppa bland annat hormoslyrbesprutning av skog och vid Alternativ Stads uppmärksammade ockupation av Kungsträdgården 1971 blev begreppet allmängods.

Nu kom metoderna upp på agendan igen, och bilden av Fältbiologernas miljöarbete blev tudelad, där man å ena sidan var kampanjarbetare och å andra sidan sabotörer. Den renodlade fältbiologin kom lite i skymundan när mer tid och energi krävdes till debatter och aktioner. 

 

Miljökampanjandet blommade ut under nittiotalet, som karaktäriserades av flera stora kampanjer där Fältbiologerna deltog. Fältbiologer av alla slag spred ut sig i olika nätverk och organisationer med de kunskaper om både organisering och miljö som de skaffat sig i föreningen.

Mathias Wåg gick med i Fältbiologerna 1982 och deltog i sin första skogsaktion 1987.

– I början av nittiotalet kom EU upp på agendan och började växa som projekt, berättar Mathias. Det transeuropeiska nätverket, vilket betydde motorvägar överallt, var högaktuellt. Jag och Fältbiologerna, tillsammans med många andra arbetade med ett arrangemang som kallades Kulturkrockarna. Vi demonstrerade mot biltrafiken i Stockholms innerstad första måndagen i varje månad.

Detta var något som påverkade och låg till grund för saker som bland annat motståndet mot Dennispaketets motorvägar och Reclaim the streets.

Miljöfrågan lyftes internationellt när man började inse hur instutitoner som EU och världshandelsorganisationen tog beslut som påverkade miljön hemma i Sverige. Fältbiologerna var med och startade nätverket European Youth Forest  Action (EYFA) och deltog på internationella läger på temat trafik.

 

En annan Mathias, med efternamnet Gullbrandson, berättar också mest om miljöarbetet som det som utvecklades mest och aktivast i Fältbiologerna. Han gick med som sjuåring 1980 i Starrkärrs-klubben som var en riktig fågelskådar-klubb. Men på distriktsnivå var det inte lika mycket arbete med fältbiologi.

– Jag jobbade som skolinformatör i Västsvenska distriktet och startade miljögrupper på skolor i början av nittiotalet och jobbade mycket med miljöpedagogik, säger Mathias.

Efter det arbetade han med ungdomens miljöriksdag som anordnades tillsammans med ”det naturliga steget”. Hundratusen elever engagerades i de här dagarna och handlade om saker som påverkanskampanjer på företag eller att inventera butiker.

Det gjordes en omröstning huruvida svenska skolungdomar ville att kärnkraftsfolkomröstningen skulle göras om. Fredrik Reinfeldt var då ordförande i moderaternas ungdomförbund och gav sig på Fältbiologerna och menade att vår omröstning var felformulerad.

– Att syssla med miljöinformation väckte mycket engagemang, säger Mathias. Det var många som höll på med miljögrupper och det var en positiv rörelse. Efter det så lämnade jag Fältbiologerna för att bli miljökonsult.

 

I mitten av åttiotalet börjar Fältbiologernas medlemssiffror sjunka. I Göran Ehns distrikt Gävle-Dala gick man från 1500 medlemmar till 800 under hans tid som aktiv. När Mathias Gullbrandsson gick med var Fältbiologerna 12000, när han slutade hade antalet halverats.

Mathias Wåg tror det beror på att aktiviteten sjönk när eldsjälar försvann ur föreningen och när aktiviteten sjönk försvann medlemmarna.

– Man kan säga att folk sögs åt två olika håll. Antingen gick de ur för att starta egna konsultbyråer och bli lobbyister, eller så gick de med i aktivistnätverk.

Han lägger också en del av skulden på att Fältbiologerna skulle vara så professionella.

– Det blev viktigare med en påläst debattör än många aktiva medlemmar. Man sa upp sitt gamla stora kansli som också fungerade som kollektiv och högkvarter för en massa människor och flyttade in i stan till ett proffskansli. Det blev helt enkelt mindre viktigt med medlemsaktivitet och mer viktigt med specialister. Men det var inte bara Fältbiologerna, det var en samhällstrend.

Gullbrandsson kan hålla med till viss del.

– Jag kan känna att mycket tid gick ut till styrelsearbete utan att det gav någonting tillbaka och att medlemmar försvann för att det inte hände tillräckligt mycket, säger han.

Men han tror också att Fältbiologernas starkare politiska profil skrämde bort folk som bara ville hålla på med fältbiologi och inte behöva debattera och göra aktioner hela tiden.

Wåg fortsätter:

– En annan sak som hände var att bidragen för klubbaktivitet från staten blev mycket mindre och pengarna nu kom ifrån projektbidrag. Det sänkte också aktiviteten i klubbarna. För att få pengar blev Fältbiologerna tvungna att anpassa sig till tjänstemän som ville detaljstyra våra projekt.

– Idag är jag aktiv på annat håll i miljörörelsen. Men Fältbiologerna har lärt mig väldigt mycket. Särskilt att man inte ska be om tillstånd för att få göra någon urvattnad grej utan bara gå på det som man vill göra. 

 

Fler artiklar ur detta nummer
Sidan senast uppdaterad den 5 Nov 2012

Kommentarer (2)

Ett tillägg till min tidigare kommentar. Högkvateret "Sollis" hade under de åren jag arbetade -89-90 drabbats av ett annat hårt slag då Brandmyndigheterna hade granskat oss och sa att vi bedrev hotellverksamhet då vi hade det som kursgård med 30-40 bäddar. Då behövdes det investeras brandutrustning med stegar på utsidan av huset mm för en kostad på 250 000:- vilket var pengar som vi inte hade så alla fantistiska kurser som vi haft på "Sollis" fick stägas av under de här åren och det var både riks kurser och distrikts kurser som föll bort. Luften gick ur många av oss som kämpade när det blåste en så hård motvind.

Så det finns många aspekter på det här och inget är svart vitt. Men jag håller med om att vi tappade kontakt med rötterna och blev mer och mer proffs förening men samtidigt är det inte hela sanningen utan det är mer komplext. Vad som är orsak och verkan kan man alltid fråga sig och det bör man göra. Men det är inte så lätt att hitta enkla svar då många faktorer speler roll. MVH/ Marianne "Majsan" Orrenius

Det var intressanta analyser och vinklar i den här artikeln men jag skulle vilja säga några andra aspekter och nyansera. Det sägs att vi sa upp vårt huvudkansli i Sollentuna för att flytta in till stan och bli proffskansli och det är inte sant att vi sa uppkontraktet utan kommunen sparkade ut oss ur vårt "Sollis" som högkvarteret kallades för och den fantastiska herrgården vi hade hyrt våra 500m2 i många år i vi var många som älskade det men verkligheten kom ifatt oss och kommunen såg väl oss som en förlustaffär då jag tror att vi betalade 80 000kr per år i hyra. Sötebrödsdagarna var slut. Jag var med när allt hände och var med i "Rädda Sollis" gruppen och bodde där och arbetade som Distriktinstruktör för Sthlmdistriktet 1989-90 och vi slet med blod svett och tårar för att rädda "Sollis".

Rikstyrelsen letade också efter liknande alternativ med hus med stora ytor för kurser, kansli och bostad men det var omöjligt att hitta för en ideell förening med lite pengar. De ideella tiderna från 60-70 talet var borta i samhället och hela samhällsutvecklingen förändrades och vi med den för vi var tvugna att hänga med vår tid även om jag är kritisk till utvecklingen och så samällsutvecklingen har blivit för mkt marknadsekonomi idag. Men jag tycker att det pågår parallella utvecklingar i samhället idag och om man ska se hoppfullt på utvecklingen så ökar olika rörelser idag och allt går i vågor i samhällsutvecklingen. Det kommer nya former av rörelse och det kommer alltid att variera. Kampen går alltid vidare i nya former och måste utvecklas men jag håller med om att Fältbiologerna är unika i sitt koncept med både biologi/natur och miljö i en bra kombination och det är viktigt med båda delarna i verksamheten och med fötterna på jorden och blicken framåt. Tack för ordet. Mvh/Marianne Orrenius

Kommentera artikeln

Logga in
Fältbiologerna 2016 | Kontakta webmaster
RSS: Allt nytt | Kalendarium
Se mer av Fältbiologerna: