Kolkraft till varje pris

Gå under jorden / Fältbiologen nr 4/2008 /

Trots hård kritik försvarar Vattenfall kolkraften och försöker med alla medel se till att denna företagets kassako ska framstå ”klimatneutral”. 

  • foto: Günter Hoeps
    Bild 1/1
Text: 
Ola Kinberg

Vattenfall är svenska statens största helägda bolag och står för hälften av den svenska  energiproduktionen. Numera är det ett multinationellt bolag som börjar få stor makt på energiområdet i Europa. Allt fler oroar sig för att bolaget är ett monster som ägarna har förlorat kontrollen över. Vattenfalls elproduktion i Tyskland och Polen bygger i hög utsträckning på eldning av kol, medan förnyelsebara energikällor som vindkraft, vattenkraft och biobränsle står för en försvinnande liten andel. I Tyskland är elproduktionen till 87 procent inriktad på användandet av fossila bränslen. Vattenfall har fyra anläggningar med på Världsnaturfondens lista över de 30 största miljöbovarna bland Europas kraftverk. Trots den intensiva klimatdebatt som pågår planerar Vattenfall att utöka brunkolsbrytningen.

 

Vattenfall har de senaste åren försökt starta ett projekt de kan peka på, när folk frågar varför de inte gör någonting. De utsläppsfria kolkraftverken. Funktionen går i korthet ut på att kolet bränns i rent syre på samma sätt som man bränner acetylen med hjälp av syre i en gassvets. På grund av den höga förbränningstemperaturen består röken nästan enbart av koldioxid. Koldioxiden komprimeras sedan och kyls ner till flytande form.

Effektiviteten i att kyla ner koldioxiden från förbränningen, avskilja och göra den flytande är  omstridd eftersom forskarkåren inte är enig om att det är en hållbar lösning för att minska utsläppen. Det finns de som hävdar att andra lösningar, som till exempel ett högt pris på utsläpp, är mycket mer effektivt. Till att börja med kan man, även om tekniken blir verklighet, inte avskilja all koldioxid. Omkring 10 till 20 procent av vad en konventionell anläggning släpper ut kommer fortfarande finnas kvar – om systemet över huvud taget fås att fungera. Problemen med upparbetningen av kolet kommer också bestå.

År 2006 anmälde Greenpeace Vattenfall till marknadsdomstolen i både Sverige och Tyskland för att den framtida tekniken marknadsförs som “koldioxidfri”. I december 2007 förbjöds Vattenfall att använda den sortens marknadsföring i Tyskland, medan bolaget blev friade i Sverige.

 

Idag sätter både politiker och industri stort hopp till koldioxidavskiljning och lagring, eller CCS (Carbon Capture and Storage) som det benämns i branschen. Deras förhoppning är att CCS ska göra det möjligt för världen att fortsätta utnyttja världens stora kolreserver och samtidigt rädda klimatet. Enligt FN:s klimatpanel är potentialen stor men det finns skeptiker.

– Självklart har koldioxidseparering och lagring jättestor potential. Men helt avgörande för utvecklingen är en ordentlig prislapp på koldioxidutsläppen, säger Filip Johnsson, professor i uthålliga energisystem vid Chalmers i Göteborg. Han hävdar att tekniken får betydelse för världens koldioxidutsläpp tidigast 2020.

Vid Linköpings universitet har Anders Hansson granskat CCS och dess betydelse i några utsläppsscenarier.

– Ett genomgående mönster är att ju hårdare klimatmål desto större utrymme får CCS och därmed också kolanvändningen. Det är en paradox, menar Anders Hansson.

Den svenska Klimatberedningen har kommit fram till slutsatsen att om klimatförändringen ska begränsas krävs det att utsläppen minskar kraftigt redan de närmaste tio åren.

– Det betyder att CCS får inverkan för sent, säger Anders Hansson.

Michelle von Gyllenpalm, taleskvinna för Vattenfall, bekräftar bilden av att den nya tekniken inte alls är liktydigt med att man idag kan luta sig tillbaka och invänta det koldioxidfria samhället. Egentligen infriar försöket med den nya tekniken ingenting. Det skulle kunna bli ett stort “hoppsan” år 2020. 

– Det här är inte lösningen på klimatproblemen. Det är en pusselbit som kan bidra till att vi klarar framtidens klimatmål, säger hon.

Vattenfalls kommunikationschef Mark Vadasz tillbakavisar kritiken med att 40 miljarder kronor satsas på förnybar energi bara i Norden. Frågan är hur pengarna satsas och varför Vattenfall inte tar till sig av den forskning om som redan existerar om koldioxidfri energiproduktion. I förvissningen att täckmanteln koldioxidlagring skall hålla för att föra företaget förbi det obehagliga hinder som den koldioxidfria produktionen är, replikerar han mediavant:

– Självklart är vi en del av problemet, men vi är också en del av lösningen.

 

På Vattenfalls websidor nämns även ett projekt med vågkraft och en satsning på solcellsteknik. Vaga formuleringar som “vi följer utvecklingen inom hela området” och “betydande försöksaktiviteter har inletts” känns inte alls övertygande. Pekpinnen “Det ställs många krav på moderna vindkraftverk i samband med att de byggs och fasas in i vårt energisystem” efterföljs av sju problemorienterade punkter.

Man kan undra varför problemen med vindkraft lyfts fram när vindkraften är en del av framtiden och  redan är en del av en helt konkret verklighet? Intrycket är att det finns en massiv ovilja i hela framställningen av läget. Det mest uppenbara är kanske att den traditionella kolkraften, som utgör den riktiga kassakon, inte ens finns med i beskrivningarna av de energisystem de använder sig av. “Kärnkraft, vattenkraft och vindkraft är de kraftslag som vi på Vattenfall använder för att producera el i Sverige. Vår elproduktion är i det närmaste fri från utsläpp av miljöpåverkande ämnen.”

Det är helt klart en allvarlig mörkläggning av helhetsbilden.

Fler artiklar ur detta nummer
Sidan senast uppdaterad den 5 Nov 2012

Kommentarer (0)

Kommentera artikeln

Logga in
Fältbiologerna 2016 | Kontakta webmaster
RSS: Allt nytt | Kalendarium
Se mer av Fältbiologerna: