Recension: Tummelisa eller Den andra vildmarken

Tillsammans / Fältbiologen nr 4/2011 /

Tummelisa eller Den andra vildmarken

Matilda Ruta

Kolik förlag, 2011

  • Bild 1/1
Text: 
Alva Anderberg

Tummelisa är en äventyrsskildring i serieformat. Först på senare år har serieromanen fått erkännande i Sverige som något annat än karikatyrteckningar med pratbubblor, och utbudet har vuxit. Förlaget Kolik, som inriktar sig på serieromaner för vuxna, har precis släppt Tummelisa eller Den andra vildmarken av Matilda Ruta. Boken är en parafras på H.C. Andersens kända saga men också av mer äventyrliga klassiska verk som Robinson Crusoe och Skriet från vildmarken. I originalberättelsen flyr den lilla Tummelisa, som föds i en blomma, från olika varelser som vill gifta sig med henne: en padda, en ollonborre, en mullvad och till sist även en prins. 

I den här berättelsen väljer Tummelisa att göra motstånd. Hon är arg och rädd, hon försöker komma bort från det öde som är henne förutbestämt. Hon vet att sagan vill åt henne, vill bestämma hennes riktning. Men hon kämpar och söker sig till sagans utkanter, där naturen är mörkare och smutsigare. Här skildras förortsnatur: bland skira ormbunkar och mossa ligger fimpar och glasskärvor. Tummelisas becksvarta gestalt söker sig fram genom ett detaljrikt landskap som är än inbjudande, än kallt och hotfullt. Hon jagar trollsländor med pilbåge och lagar mat på en trefot gjord av tändstickor. En Lisbeth Salander på besök i Tomtebobarnens värld. Matilda Ruta illustrerar det stundvis makabra innehållet med vackra, sparsmakade teckningar.

 

Bokens till synes krassa miljöbeskrivningar erbjuder en efterlängtad realism: tätortsnära natur ser ut såhär. Den (o)kände gatukonstnären Banksy gjorde en gång en kopia på en av Claude Monets kända tavlor av näckrosdammar. Den var oklanderligt lik originalet, så när som på en kvaddad kundvagn som stack upp bland näckrosorna. Det är inte vackert, men det är ärligt. Men Matilda Rutas teckningar förmedlar inte naturen som något fult. Tvärtom är artrikedom och landskap nyansrikt och omsorgsfullt gestaltade ur markperspektiv.

Jag tar tacksamt till mig en skildring av en sagoprinsessa som inte låter handlingen leda henne. Som själv är huvudaktör och medveten om vad hon vill, men samtidigt känner sig osäker och rädd inför den ensamhet som väntar den som vågar bryta tusenåriga normer.

Fler artiklar ur detta nummer
Sidan senast uppdaterad den 7 Nov 2012

Kommentarer (0)

Kommentera artikeln

Logga in
Fältbiologerna 2016 | Kontakta webmaster
RSS: Allt nytt | Kalendarium
Se mer av Fältbiologerna: