Historia

Föreningen Fältbiologerna är 70 år gammal. Det kanske inte är så mycket jämfört med Svenska Akademien eller Riksbanken, men det känns mycket för en förening där medelåldern alltid legat omkring 17 år. Vad visste de egentligen om kärnkraft och växthuseffekt 1947? Varför startades Fältbiologerna egentligen?

  • Klicka för att se hela bilden.
    Bild 1/7
  • Klicka för att se hela bilden.
    Bild 2/7
  • Klicka för att se hela bilden.
    Bild 3/7
  • Klicka för att se hela bilden.
    Bild 4/7
  • Klicka för att se hela bilden.
    Bild 5/7
  • Klicka för att se hela bilden.
    Bild 6/7
  • Klicka för att se hela bilden.
    Bild 7/7

Det hela började med att några stockholmsgrabbar fick ett brev från Holland. Brevet, som från början sänts till Naturskyddsföreningen, var från en nederländsk ungdomsförening för naturstudier. De undrade om det möjligen fanns någon liknande organisation i Sverige som ville skicka deltagare till ett internationellt läger. Det fanns det ju inte, men Nils Dahlbeck på Naturskyddsföreningen kände några grabbar som kanske kunde vara intresserade. Sagt och gjort: på hösten 1947 bildades Sveriges Fältbiologiska Ungdomsförening.

Kunskap om naturen sprida kunskap om allt levande i landet och ordnade föreläsningar, läger och exkursioner. Lite ville man väl också göra uppror mot gamla insnöade institutionsbiologer som satt och sorterade skalbaggar på muséer och mot skolans instängda biologiundervisning. Kunskap om naturen får man i fält! Fågelskådningen dominerade stort. Flera av dagens stora ringmärkningsstationer har sitt ursprung i tonåriga fältbiologers letande efter rivningsvirke till klubbens fågeltorn.

Föreningen spred sig snart från Stockholm och inom ett par år fanns det klubbar i Göteborg, Umeå, Falun, Eskilstuna och Örebro. Det speciella med föreningen, förutom fältbiologin, var den starka övertygelsen att man var just en ungdomsorganisation. Man hade inga vuxna ledare och medlemmarna förutsattes kunna sköta allt från protokollsskrivning till tältuppsättning själva. Det födde den självständiga och lite anarkistiska attityden i föreningen.

Allteftersom debatten om vattenkraftsutbyggnad, vattenförorening och naturexploatering i allmänhet ökade, började allt fler fältbiologer känna att naturen var hotad. Man betonade att känslan för naturen var viktig, lika viktig som kunskapen om den. Ett aktivt miljöengagemang växte så sakta fram, till en början lite försiktigt genom pengainsamlingar till hotade naturområden (Lilla Karlsö och Komosse) och genom att skicka döda djur till Riksmuséet för miljögiftsforskningens räkning (“Samla kalla fakta”).

Det verkliga mediala genombrottet kom i mitten av 60-talet då Skånes Fältbiologer städade stränder från 100-tals ton sopor, en kampanj som fick namnet “Skåne blev renat!”. Fältbiologerna väckte det yrvakna miljömedvetandet från slutet av 60-talet genom att så gott som varje år ordna någon kampanj med uppmärksammade aktioner mot skogsbruk, slöseri med naturresurser, vattenkraftsutbyggnad m.m. Humorn var ett viktigt vapen – då som nu – och udden var oftast riktad mot någon makthavare som förbisåg miljöns intressen.

Fältbiologerna var pionjärer i Sverige för det här fräcka, lite busiga sättet att jobba med miljöfrågor och medlemsantalet växte på några få år från 3000 till över 10000.

Det var under denna tid som Fältbiologernas kanske lite dubbla ansikte föddes: ena dagen en grupp välartade ungdomar som med ryggsäck och kikare drar ut till avsides belägna fågeltorn och blomsterängar, nästa dag ett gäng målmedvetna aktivister som med insändare, affischer och en eller annan välplanerad aktion stökar till det i maktens korridorer. Lite förvirrande för både motståndare och sympatisörer, men i botten för det hela finns samma känsla för naturen som genomsyrat föreningen sedan starten.

Läs mer om Fältbiologernas historia i Fältbiologen 1/2007.

Sidan senast uppdaterad den 20 Nov 2017
Logga in
Fältbiologerna 2016 | Kontakta webmaster
RSS: Allt nytt | Kalendarium
Se mer av Fältbiologerna: